Hej Purple Vatabi!
Jag hör dig! Jag tror nånstans att du innerst inne vill leva, även fast du själv kanske inte tror på det. Jag ser ditt meddelande som ett skrik på hjälp och vågar man be om hjälp och stöd, då tror jag att man också vågar tro på livet. Jag vet inte exakt vad du har gått igenom men som jag förstår har det varit mycket. Du ska inte behöva bära på din tyngd ensam.
Om du inte redan har en kontinuerlig psykologkontakt så tycker jag att du borde göra det. Det finns mycket hjälp att få även fast det ibland kan kännas hopplöst. Ibland vänder det när man minst anar! Om du redan pratar med en psykolog och känner att det inte gör skillnad så kan det vara värt att ta upp det med psykologen för att hitta nya sätt att hantera dina tankar och känslor på, eller kanske till och med prata med en ny psykolog om det skulle kännas bättre.
Du berättar också att du känner som att det aldrig kommer bli bättre. Det du känner just nu är temporärt, det kommer inte alltid kännas på det viset. Jag vet hur fånigt det måste låta, speciellt när man har burit på känslorna under en väldigt lång tid, men tro mig, det är temporärt. Visst, ibland kan man falla tillbaka till sina gamla mönster men jag är säker på att du också har gjort framsteg, att du har lärt dig något nytt. Jag ser ditt kämpande som ett framsteg även fast det kanske inte blev som du hade hoppats. Jag tror på dig och jag tror att allt ditt kämpande kommer gynna sig!
Hur mår du idag? <3
