Känner exakt likadant! Tänker att jag borde avslutat livet för flera år sedan istället för att hoppas att det skulle bli bättre. Nu har jag barn som behöver mig.
Det enda jag önskar är att bli accepterad för den jag är, vara någons prio ett, älskad och omhändertagen men det verkar inte vara för mig.
Jag känner att jag är en felande länk i världen, det finns ingen för mig. Jag finns för att absorbera sorg så att andra kan leva sina liv.
