Azure Nubovu
Skapade svar
-
Hej och tack för inlägg.
Har han tagit medicin vid olika tillfällen eller bara viljat göra det? Har det gett någon effekt isåfall?
Skönt att du vet vad du vill och önskar er allt väl.
Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram
Hej igen
man fick visst inte skriva någon mejladress här för moderatorn tog bort den och verkar inte som att man kan skicka meddelande till varandra heller. Synd då man kan vara lite öppnare och tydligare om inte alla kan läsa vad man skriver.
Usch ja, förstår att du önskar dig fri från det känslomässiga beroendet och det är jag säker på att du skulle kunna bli med tiden. Det är ju som en abstinens.
Det är väldigt jobbigt/tungt att tänka själva tanken att man Aldrig mer kommer att ses. Enklare att ta dag för dag och försöka ta sig igenom utan att ta kontakt och låta tiden ha sin gång. Plötsligt en dag kanske du inte vill ha kontakt och tycker att han är ointressant och har annat perspektiv. Du vet inte vad som kommer framtiden men jag vet själv hur lätt det är att föreställa sig det jobbigaste.
Detsamma gäller när du tänker att han kommer att träffa någon. Det vet du inte. Isåfall kommer han inte träffa någon så bra som du 😉 och han kommer kanske ha samma problem igen. Jag brukar tänka så när jag oroar mig för det; ”Lycka till då med alla dina problem”.
Du vet ju inte heller om han har lätt för att komma över dig eller komma vidare. Han kanske ”stänger in” känslorna om det verkar så. Tankefällor kallade min psykolog sådana inbillningar jag hade för.
Tänker på att du förknippar gå i naturen med honom. Min psykolog gav mig rådet att göra just sådant som jag gjort med mitt ex för att sörja. Att tänka på saker vi gjort för att sörja. Tänker att det kan vara bra för dig att sörja också. Jobbigt men lite skönt också. När du kommit längre i din process så kan det vara bra att ”boka in” sörjandet viss tid varje dag för annars är det nog lätt att man gräver ner sig.
Där jag är just nu är mycket bättre än på länge och jag är lite rädd att det är för att jag inte helt brutit kontakten och lurar mig själv på något vis. Vi har lunchat och mejlat och jag har fått mer tankar som stärker mig då jag ser problemen lite mer med distans. Känner att jag har mer kontroll nu och har för första gången sedan har avslutade och tänkt tanken att jag kanske ska ge mig själv en chans och tänka mig en dejt med annan; om ett år eller så 😉.
Där jag var i början hjälpte det att skriva ner mina jobbiga tankar och känslor.
Känner du till mycket kring adhd och på vilket sätt det kan påverka honom? Han hade inte gjort utredning väl?
Styrka och kram
Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram
Jag förstår inte heller riktigt hur man svarar här så vi får väl se hur detta blir 😉.
Har letat efter att kunna skicka privata meddelande här till dig (hade samma tanke) men har inte hittat. Om du vill så skriv till mig på (borttaget av moderator eftersom mailadresser och namn bryter mot användarvillkoren)
Känner igen så mycket av det du skriver och vill svara mer men ser först om du skriver till mejlen.
- Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Min samtalsterapeut sa att jag skulle se det jag får och fundera på om det kan vara tillräckligt.Att acceptera honom som han är och inte försöka ändra något som inte går ändra. Hon tycker jag ska träffa folk och göra roliga saker istället för att fundera på vad han saknar. Jag vill ha honom i mitt liv och vi matchar på många sätt. Jag var väldigt ensam innan jag träffade honom. En kompis tyckte jag skulle tänka över om separation var rätt väg. När hon såg oss gå hand i hand nyligen tyckte hon vi verkade så kära. Det konstiga är att vi kan vara det samtidigt som det oxå är mkt som skaver. Jag tänkte att min nya strategi ska bli att backa när det blir konflikt. Alltså inte gå på för mycket, sluta diskutera allt och sluta tvinga honom till dialog. Terapeuten menade att alla inte kan reda ut saker lika lätt som mig. Och att jag ser det som ett svek att inte prata och svara men att han ser på det helt annorlunda. Jag tänkte testa det och se vad som händer. Om han vill ha mig kvar måste han också göra rimliga förändringar men det han inte klarar av att göra är lönlöst att hoppas på. Jag känner honom så väl nu så jag vet vad han inte förmår att göra. Men några få krav kan jag ha och se om de går att införliva. Hoppas det. Han har sagt att han behöver tid. Annars får jag lära mig att gå vidare som ni försöker göra. Men jag är inte mogen för det än.
Hej Purple,
Vad jobbigt det är att gå mellan att tycka att mest det negativa överväger och försöka avslute och att ändå se samhörighet och kärlek som man vill vara kvar i. Det din terapeut tycker om att du ska göra roliga saker låter som bra tips och får mig att tänka på Citypolarna. Vet inte om de finns nära dig men i vilket sätt ett kul och lätt sätt att hitta på saker. Bra att vidga dina vyer med fokus på annat.
Det låter som att ni har olika uppfattning om hur bra ni ha det och vilja förändra? Om han också tyckt att saker behöver förbättras kanske ni hade kunnat gå i parterapi.
Lycka till
Hej! visst känns det bättre att se att det finns andra i samma situation. Skönt att du accepterat och inte mår så dåligt för tillfället. Hur mådde du precis efter uppbrottet? Vill han fortfarande att det ska bli ni? det är 2 1/2 månad sen jag bröt upp, trodde verkligen att jag skulle klara det bättre denna gången, kände mig så trött på allt och trodde jag var starkare men neeej… samma jävla ångest, panik, saknad. Jag var på vårdcentralen och bröt ihop där, fick några ångestdämpande tabletter, väldigt låg dos så är inte mycket till hjälp. Men jag kämpade varje dag för att inte höra av mig till honom, så efter en vecka ringde han, han saknade mig och ville inte leva utan mig mm. Och där fick jag min bekräftelse, ångesten släppte och jag blev pigg och glad igen, men jag stod ändå på mig att jag var osäker på vad jag ville. Jag blir så besviken på mig själv att han alltid får mig tillbaka efter varje uppbrott, så jag tänkte att jag får verkligen försöka denna gången. Han var så otroligt kärleksfull och jag blev ju sådär nykär igen som vi båda alltid blir efter ett uppbrott, vi träffades några gånger, tog en promenad, såg en film, sov ihop en natt, inget sex, bara mycket kramar. Men efter att han under flera veckor har försökt bedyrat sin kärlek till mig (på samma sätt som han jämt gör när han vill ha mig tillbaka) så började han väl tröttna, och det förstår jag att han gör. Och då kom min panik och ångest tillbaka och jag ville då helt plötsligt att det skulle bli vi, såg bara alla positiva sidor hos honom. Detta var för två veckor sen. Jag sa aldrig att jag ville att det skulle bli vi men jag sa att jag gärna vill prata med honom så vi kan se hur vi ska kunna få det bättre, men han verkade inte jätteintresserad av att prata längre, och messen blev bara mer och mer kärlekslösa men han ville att vi skulle träffas på helgen (förra helgen) så det gjorde vi, vi laga mat, såg på film och jag sov över men blev samtidigt påmind om hans dåliga beteenden, hans egoism. Det slutade med att vi blev osams dagen efter, han har messat mig varje dag fram tills igår, korta stela mess om hur jag mår, och jag bestämde mig igår för att det får vara bra nu, jag måste bryta kontakten helt med honom, så det gjorde jag igår, finns inga andra sätt. Jag kan inte leva på dom smulorna av hans tid jag får, jag har kämpat och gett upp allt jag egentligen själv vill för att anpassa mig till honom. I förrgår prata jag med en psykolog för första gången och hon sa att jag måste bryta all kontakt för att kunna bryta mitt känslomässiga beroende och så är det nog. Så fort jag ställer ett litet krav om förändring så gör han slut, det funkar inte säger han, sen går det några dagar och han hör av sig igen och är så förstående och överöser mig med kärlek, så har det varit under våra 4 år och jag tror att jag har blivit beroende av just dom kärlekskickarna jag fått när vi blivit tsm igen. Inte sunt på nåt sätt. Men jag vet att det blir en helvetes kamp att släppa honom. Idag är alltså dag 1 utan kontakt. Känner mig ganska stark men det gör jag alltid dom första dagarna för att man precis just då är så less på allt, ångesten och saknaden kommer om några dagar så jag hoppas min psykolog som jag ska träffa nästa vecka igen kan ge mig några verktyg som jag kan använda när det värsta börjar. Som du skriver så är det på sätt och vis bra att ha kontakt för att bli påmind om dom dåliga sidorna för när man inte har kontakt så minns ju hjärna bara allt som var bra. Men nu blev mitt inlägg låååångt :/
Jag känner väldigt mycket igen det här med att leva för kärlekskickarna man får och även paniken när det känns som man är ”bortglömd” eller ointressant. Känner också igen det här att mina önskemål uppfattas som jobbiga krav.
Jag har också känt mig besviken på mig själv när funnit mig i en relation jag mest mått dåligt i och jag inte lyckats avsluta.
Som jag känt mig från och till de senaste månaderna är dels panik när han inte hört av sig och jag upplevt att jag inte varit viktig då det känns som han kommit över mig snabbt, sedan mycket sorg, acceptans att jag ändå älskar men ibland stolthet för att jag tagit tag i mitt liv och brutit.
Han förstår och vill inte ha en riktig relation som det är just nu men vill gärna att vi träffas ibland och har närhet.
Känner väldigt mycket med dig som du mår just nu. Kan försöka ge några råd men det viktigaste är nog att kämpa igenom en dag i taget och försöka att inte ha kontakt med honom. Tänk att du kan ju kontakta honom om t ex ett halvår – lägga det åt sidan just nu. Var snäll mot dig själv. Min psykolog sa att jag kunde ge mig själv en present varje dag. Sörj. Skriv ner dina tankar och känslor om det hjälper. Skriv till mig 😊. Det känslomässiga beroendet går att bryta så försök hålla ut en dag i taget. Gå ut i naturen. Blanda dagarna med att göra något du gillar (vet kan vara svårt om man inte orkar) och att få tid själv och sörja . Jag tycker också det hjälper att läsa om adhd, medberoende, sorg och så.
Jag är inte igenom allt själv men har märkt ett annorlunda bättre perspektiv de senaste veckorna.
Ta hand om dig och styrka till dig!
Svar till Pinkqopera
Jag känner väldigt mycket igen det här med att leva för kärlekskickarna man får och även paniken när det känns som man är ”bortglömd” eller ointressant. Känner också igen det här att mina önskemål uppfattas som jobbiga krav.
Jag har också känt mig besviken på mig själv när funnit mig i en relation jag mest mått dåligt i och jag inte lyckats avsluta.
Som jag känt mig från och till de senaste månaderna är dels panik när han inte hört av sig och jag upplevt att jag inte varit viktig då det känns som han kommit över mig snabbt, sedan mycket sorg, acceptans att jag ändå älskar men ibland stolthet för att jag tagit tag i mitt liv och brutit.
Han förstår och vill inte ha en riktig relation som det är just nu men vill gärna att vi träffas ibland och har närhet.
Känner väldigt mycket med dig som du mår just nu. Kan försöka ge några råd men det viktigaste är nog att kämpa igenom en dag i taget och försöka att inte ha kontakt med honom. Tänk att du kan ju kontakta honom om t ex ett halvår – lägga det åt sidan just nu. Var snäll mot dig själv. Min psykolog sa att jag kunde ge mig själv en present varje dag. Sörj. Skriv ner dina tankar och känslor om det hjälper. Skriv till mig 😊. Det känslomässiga beroendet går att bryta så försök hålla ut en dag i taget. Gå ut i naturen. Blanda dagarna med att göra något du gillar (vet kan vara svårt om man inte orkar) och att få tid själv och sörja . Jag tycker också det hjälper att läsa om adhd, medberoende, sorg och så.
Jag är inte igenom allt själv men har märkt ett annorlunda bättre perspektiv de senaste veckorna.
Ta hand om dig och styrka till dig!
Hej
Blir både glad och ledsen att du också har samma problem. Bra att kunna diskutera med annan med samma upplevelse och trist när det är så här.
Det var nu tre månader sedan jag gjorde slut (andra gången) och jag har haft hjälp av psykolog och vänner för att kunna ta steget och gå vidare. Precis de känslorna du nämner; starkt känslomässigt beroende. Har jobbat med att sörja och försökt släppa honom även om jag sagt att jag har förhoppningar om att det kan bli vi igen men att han måste antagligen prova medicin eller annat och att situation förändras. Det har han inte gjort än. Vi har kontakt via mejl kanske en gång i veckan och har träffats några ggr. Även om det är på kompisnivå så dumt på ett sätt om det hindrar mig att släppa men samtidigt blir jag påmind om att han inte är frisk.
Just nu känner jag mig stark och har distans och accepterar; jo jag älskar honom och kan inte ändra på det så det får vara så just nu, men jag vill absolut inte vara tillsammans med honom om inget ändras. Känner nog att jag får mer och mer distans med tiden.
Lång utläggning från mig. Hur har du det nu? Lyssnar gärna på hur du haft det och hur det går och stöttar dig.