Jag har jagat vänskap hela livet, bjudit och gjort massor. Bara för att upptäcka att jag alltid väljs bort i slutändan. Eftersom sjukdom tär hårt på ork och pengar, så är dessutom möjligheten att bjuda igen otroligt begränsad. Vilket leder till mer isolering. Jag har lärt mig att det finns flera saker att komma ihåg. För det första så är det inte mitt fel, precis som det inte är ditt fel att du känner dig isolerad. Det är otroligt viktigt att komma ihåg det. För det andra så är det inte heller den andres fel. Och om det skulle vara den andres fel så vill jag inte vara deras vän i alla fall. För det tredje så kan jag hellre prata med grannen i baren, någon på bussen eller vem jag nu möter som dönicken som ghostar mig/oss. Dessutom så är sann vänskap otroligt sällsynt. De flesta är “vän” så länge du kan vara med på samma aktiviteter, exempelvis jakt, golf, fotboll mm, eller vara tillräckligt rolig att umgås med. Sedan är det tack och hej. De är inte vänner. De är bekanta… Så summan är. Lite bitterhet i svaret kanske… Men välkommen till klubben av övergivna vänner. Du är tyvärr inte ensam. Men ge framförallt inte upp. Var dig själv. Träffa folk. Skit i vad de tycker, men bry dig om vad de känner…
