[Azure Jujolu]

Hej,

Ja, jag ser också att det var ett tag sedan det skrevs här 😅.

Jag är i liknande situation, jag har blockat honom överallt nu. Han älskar mig, men hans sätt att göra det på är väldigt underligt för mig. Allt är så svart eller vitt, jag har läst på om ADHD, så mycket. Jag klarar dock inte av förhållandet mer, jag har blockerat och gjort slut tidigare (vi var endast vänner denna gång), men jag hamnade på vuxenpsykiatrin på sjukhuset i söndags, han hälsade inte på mig en gång, jag hade visserligen skickats hem samma dag som jag var där, men jag är inte okej, han vet detta. Visst, han ringde så ofta han kundez han föreslog att hälsa på men jag har svårt att be om hjälp så jag sa nej. Jag vet att det är mitt eget fel, för han har sagt att han måste ha raka och tydliga svar på frågor då han inte kan utgå från något annat än det som sägs, även om jag vid upprepade tillfällen sa att jag ville ha honom här. Sedan har han också haft vredesutbrott och eftersom jag är så känslig (han är likadan) så har det mesta lett till bråk. Jag var självmordsbenägen i tre dagar och allt han gjorde var att skälla på mig för att jag var elak, jag försökte förklara att jag inte var närvarande och bara behövde en kram och att han lugnar ner mig när allt känns nattsvart. Det har hänt så mycket mer, jag vet att jag är ansvarig för det som skett också, jag sa hur jag mådde innan vi blev ihop, jag sa att en psykiskt sjuk inte ska vara med en psykiskt sjuk så han gjorde allt för att dölja hur han mådde, han ljög för sig själv också, så det slutade såhär. Jag har i princip förlorat mitt jobb, jag går sönder, jag kan inte andas, jag mår verkligen inte bra.

Sedan sa jag att det var en dealbreaker för mig att han hade två vänner som är tidigare kk:s. Det hade gått fem år, så de var bra vänner, jag var därför tydlig med att han skulle göra det som kändes rätt för honom. Han sa upp kontakten med dem, jag sa att han inte skulle vara så drastisk i sitt beslut, hade han vara kommunicerat med mig (ett stort problem för honom, jag vet inte varför) så hade jag eventuellt kunnat acceptera deras vänskap, för det är allt det är, vänskap. MEN, dagen efter han bröt sig hade han panikångest, han pratade med sin bror och sin mamma om något som jag fann oerhört svårt och pinsamt, för de tycker det är normalt, jag hade bett honom att inte prata om sådana privata saker med andra, men tydligen gav jag honom ett ultimatum, och eftersom det är de han vänder sig till så censurerade jag nu också vad han fick och inte fick säga. Nej! Prata med mig först, inte din mamma, jag trodde på riktigt att hon hatade mig så jag gjorde allt för att försöka fixa hans vänners relation som jag förstört, men det var hans beslut..  kan fortsätta att skriva om detta ämne i evigheter, jag vet inte vad jag ska tro om honom längre. Att han såg minsta lilla kommentar som en attack och sen blir han jättesnäll för att några minuter senare bli elak och sedan snäll; inser vad han har sagt, blir snäll och så fortsätter det i en loop.

Det har blivit bättre för jag försöker bli bättre själv, men det är svårt. Jag förstår att det som, för mig, är självklart inte är det för honom, men det har gått ett år nu och jag är mer självmordsbenägen än vad jag har varit tidigare. Jag måste bryta, för han finns inte där för mig på sättet jag behöver, alltså på plats eller förstå att mina “nej, det behövs inte” egentligen betyder “jag är en börda, du vill ägna dig åt dina hobbys” för han har sagt saker, inte specifikt så, men jo, att jag slösat hans tid (mitt ex innan det var likadan, I sure know how to find them) och att han inte kan vara med mig så mycket som jag vill för han har SÅ många hobbys, så all tid jag får känns som lånad tid och jag blir så otroligt stressad för jag vet att han tänker på annat, t.ex. programmering.

Aja, jag vet inte, blev ett väldigt rörigt meddelande, men det är nog för att jag blockade honom, igen (😅), igår och jag vill ta bort blicken, men för vad egentligen? Jan blir helt förstörd när vi inte har kontakt, jag blir helt förstörd hela tiden.