[Azure Dihepu]

Red Simyna skrev:

<3 Låter jättejobbigt, fina du. Tomhet är hemskt att känna, verkligen! Som att vara bortkopplad sin egen kropp och verklighet. Jag tror inte folk förstår alls vad det kan innebära för en människa att vara den som ställer upp för andra men som sällan blir bekräftad och sedd tillbaka. När det pågår i åratal, när det är ens sk. livsstil. Det är nog ganska farligt att leva i den verkligheten under en längre tid. Kan det vara litegrann också så att tomhet skapas när andra väljer bort att finnas där för en? Eller där man själv slutat nå ut för det är liksom ingen idé, det finns ingen som tar emot ändå? Det är tomt på interaktion med ens inre. Man agerar bara ut det som andra vill ha, av en. Vet inte om du känner igen dig i något av det här men relaterar verkligen till det som du skrev. Att inte känna någonting längre och att andras munnar bara går, man har slutat reagera autentiskt på det som sker. Vad är ens syftet osv. Det som behövs när man känner sig tom tror jag är kärlek. Kramar. Värme. Då brukar man sakta kunna komma tillbaka. Ibland kan det också visa sig att man egentligen är väldigt ledsen. Att tomheten varit avstängdhet.

Jag tror folk har skapat en bild av mig där de ser mig som en sort person som aldrig mår dålig för jag visar det liksom inte och ja som du säger jag har alltid varit den personen man går till om man mår dåligt. Ja jag tror faktiskt att tomheten skapas när man inte känner sig sedd.

Jag har haft skadebeteende förr, men slutade med det och var fri från det i mer än 3 år ungefär, men för några veckor sen hände det igen, jag vet inte hur ens, allt kändes overkligt i den stunden som om jag inte visste vad jag höll på med, och den här gången skrev jag till en av mina bästa vänner som visste hur min mående har varit eftersom vi känt varann under lång tid. Jag skrev att jag föll tillbaka och att jag inte visste vad jag skulle göra, jag hade total panik. Den här vännen då, bor inte nära mig, utan flera timmar bort. Jag ville inte prata med någon annan förutom den här personen och jag sa det till personen också, jag ville att min vän skulle finnas där för mig så som hen har sagt (“aa jag finns här för dig, vad du än behöver prata om jag finns alltid här stort som smått”). När man hör detta så blir man ju lugn för att man tänker äntligen någon jag kan lita på kanske.

Men jag fick inte den reaktionen jag trodde jag skulle få. Istället blev personen arg på mig för jag hade skadat mig och sa “tror du din hud är papper du kan rita på eller, jag har ingeeet och säga, ingeetttt” och jag bad och bönade och grät till personen och sa “snälla, distrahera mig på något sätt jag har panik”. Men personen blev bara arg och sa nej, för att enligt personen har hen försökt hjälpa mig flera ggr men jag har inte lyssnat. I mean, det är väldigt svårt för en person som mår dåligt att ta till sig tips och råd när man inte ens orkar berätta om hur man mår. Min vän sa till mig, du behöver söka psykolog, jag kan inte vara din psykolog. Jag håller delvis med om detta men nu bad jag inte om en psykolog jag behövde en vän den stunden. Men min “vän” nekade mig och blev arg på mig istället. Nu är jag ännu mer rädd för att ens tro på någon som säger “jag finns här för dig” för det spelar liksom ändå ingen roll, hur ska jag någonsin kunna tro på någon som vill mig väl och säger jag finns här för dig?

Och det som du skriver om att jag kanske behöver värme och kärlek och kramar, ja kanske det. Men jag kan inte känna nåt. När någon kramar mig vill jag bara att personen ska släppa mig för även om jag kramar tillbaka så känns det fortfarande kallt och meningslöst med en kram. Det liksom hjälper inte mot det som är trasigt på insidan, roten i ens själ.  Till och med om jag kramar en familjemedlem det är samma sak, man kan säga att jag har börjat ogilla fysisk närhet till och med.