Jag är tom, känner ingenting längre…

[Azure Dihepu]

Tankarna snurrar så mycket att jag inte vet vart jag ska börja. Jag finns vid liv, jag gör allt som alla andra gör, men jag lever typ inte. Jag känner ingenting, det är helt tomt på känslor. Så tomt att jag kan se det i mina ögon när jag kollar på mig själv. Det finns liksom inget där, hur mycket jag än försöker så finns det  inget. När folk pratar med mig, svarar jag och visar samma känsla som dem, t.ex glädje, irritation, frustration, men allt är bara på låtsas. Egentligen så känner jag ju ingenting, orden som jag hör betyder inget längre.

 

Jag brukade vara en sprallig och glad person, en person som tog initiativ och planerade saker med vängruppen, den som alltid alla kunde lita på och prata med, (det är fortfarande så) och den som brydde sig lite mer om sina vänner och folk omkring sig än sig själv. Och det var väl det som blev problemet, jag glömde bort mig själv för jag ville finnas för alla andra alla, för ingen fanns där när jag behövde någon. Så jag lärde mig att gå igenom allt själv sen jag var liten, och det har väl satt sina spår än idag flera år senare. Jag låter ingen komma nära mig för alla lämnar ändå, därav kan jag inte heller öppna upp mig för någon.

 

Jag vet inte hur det blev värre, men jag antar att jag inte insåg allvaret med min instabila mående som ledde till detta. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, för jag orkar verkligen inte mer. Jag är trött konstant, försöker hinna med allt som jag måste göra förutom att fokusera på mitt mående. Jag är så utmattad att jag inte orkar bry mig om hur det kommer gå för mig. Jag har raderat det jag skrivit säkert 10 gånger för mina tankar bara snurrar, jag vet inte om någon kan känna igen sig eller om det bara är jag.  Jag vet inte vad jag vill komma fram till med det hära men jag hoppas att jag hittar en utväg, jag orkar snart inte längre…

 

<3 Låter jättejobbigt, fina du. Tomhet är hemskt att känna, verkligen! Som att vara bortkopplad sin egen kropp och verklighet. Jag tror inte folk förstår alls vad det kan innebära för en människa att vara den som ställer upp för andra men som sällan blir bekräftad och sedd tillbaka. När det pågår i åratal, när det är ens sk. livsstil. Det är nog ganska farligt att leva i den verkligheten under en längre tid.

Kan det vara litegrann också så att tomhet skapas när andra väljer bort att finnas där för en? Eller där man själv slutat nå ut för det är liksom ingen idé, det finns ingen som tar emot ändå? Det är tomt på interaktion med ens inre. Man agerar bara ut det som andra vill ha, av en. Vet inte om du känner igen dig i något av det här men relaterar verkligen till det som du skrev. Att inte känna någonting längre och att andras munnar bara går, man har slutat reagera autentiskt på det som sker. Vad är ens syftet osv.

Det som behövs när man känner sig tom tror jag är kärlek. Kramar. Värme. Då brukar man sakta kunna komma tillbaka. Ibland kan det också visa sig att man egentligen är väldigt ledsen. Att tomheten varit avstängdhet.

 

[Azure Dihepu]

Red Simyna skrev:

<3 Låter jättejobbigt, fina du. Tomhet är hemskt att känna, verkligen! Som att vara bortkopplad sin egen kropp och verklighet. Jag tror inte folk förstår alls vad det kan innebära för en människa att vara den som ställer upp för andra men som sällan blir bekräftad och sedd tillbaka. När det pågår i åratal, när det är ens sk. livsstil. Det är nog ganska farligt att leva i den verkligheten under en längre tid. Kan det vara litegrann också så att tomhet skapas när andra väljer bort att finnas där för en? Eller där man själv slutat nå ut för det är liksom ingen idé, det finns ingen som tar emot ändå? Det är tomt på interaktion med ens inre. Man agerar bara ut det som andra vill ha, av en. Vet inte om du känner igen dig i något av det här men relaterar verkligen till det som du skrev. Att inte känna någonting längre och att andras munnar bara går, man har slutat reagera autentiskt på det som sker. Vad är ens syftet osv. Det som behövs när man känner sig tom tror jag är kärlek. Kramar. Värme. Då brukar man sakta kunna komma tillbaka. Ibland kan det också visa sig att man egentligen är väldigt ledsen. Att tomheten varit avstängdhet.

Jag tror folk har skapat en bild av mig där de ser mig som en sort person som aldrig mår dålig för jag visar det liksom inte och ja som du säger jag har alltid varit den personen man går till om man mår dåligt. Ja jag tror faktiskt att tomheten skapas när man inte känner sig sedd.

Jag har haft skadebeteende förr, men slutade med det och var fri från det i mer än 3 år ungefär, men för några veckor sen hände det igen, jag vet inte hur ens, allt kändes overkligt i den stunden som om jag inte visste vad jag höll på med, och den här gången skrev jag till en av mina bästa vänner som visste hur min mående har varit eftersom vi känt varann under lång tid. Jag skrev att jag föll tillbaka och att jag inte visste vad jag skulle göra, jag hade total panik. Den här vännen då, bor inte nära mig, utan flera timmar bort. Jag ville inte prata med någon annan förutom den här personen och jag sa det till personen också, jag ville att min vän skulle finnas där för mig så som hen har sagt (“aa jag finns här för dig, vad du än behöver prata om jag finns alltid här stort som smått”). När man hör detta så blir man ju lugn för att man tänker äntligen någon jag kan lita på kanske.

Men jag fick inte den reaktionen jag trodde jag skulle få. Istället blev personen arg på mig för jag hade skadat mig och sa “tror du din hud är papper du kan rita på eller, jag har ingeeet och säga, ingeetttt” och jag bad och bönade och grät till personen och sa “snälla, distrahera mig på något sätt jag har panik”. Men personen blev bara arg och sa nej, för att enligt personen har hen försökt hjälpa mig flera ggr men jag har inte lyssnat. I mean, det är väldigt svårt för en person som mår dåligt att ta till sig tips och råd när man inte ens orkar berätta om hur man mår. Min vän sa till mig, du behöver söka psykolog, jag kan inte vara din psykolog. Jag håller delvis med om detta men nu bad jag inte om en psykolog jag behövde en vän den stunden. Men min “vän” nekade mig och blev arg på mig istället. Nu är jag ännu mer rädd för att ens tro på någon som säger “jag finns här för dig” för det spelar liksom ändå ingen roll, hur ska jag någonsin kunna tro på någon som vill mig väl och säger jag finns här för dig?

Och det som du skriver om att jag kanske behöver värme och kärlek och kramar, ja kanske det. Men jag kan inte känna nåt. När någon kramar mig vill jag bara att personen ska släppa mig för även om jag kramar tillbaka så känns det fortfarande kallt och meningslöst med en kram. Det liksom hjälper inte mot det som är trasigt på insidan, roten i ens själ.  Till och med om jag kramar en familjemedlem det är samma sak, man kan säga att jag har börjat ogilla fysisk närhet till och med.

 

<3 Men fy, tycker det låter obehagligt och väldigt malplacerat att bli utskälld när man har panik och är i behov av lite stöd från sin vän. Jag hade också tagit rejält illa vid mig. Tänker lite på att man inte ska lita på vad folk säger, utan man ska kolla efter vad folk faktiskt gör. Den här kompisen säger en sak, att hon finns där, men visar upp ett annat beteende. Sedan finns det andra kategorier människor som kanske inte säger att de finns där, men visar ständigt att de gör det, ändå. Dessa brukar man kunna lita på i vått och torrt.

Vad jobbigt det låter med fysisk kontakt också, att det inte lindrar något. Behöver du vila tror du eller vad skulle du behöva mest – om du fick välja? Tänker på det du skrev om att du är så trött och inte orkar något.

[Pink Cevuva]

Jag lider med dej jag är i samma situation men starkare , jag har varit och känt mej ensamme i min familj lite som att dom sitter i sandlådan och leker och det passar bar att jag får vara med å leka och det är när dom behöver hjälp , så du är inte ensamme i att känna dej ensamme sen fins det olika sätt att hantera detta och det har jag inget svar på för jag är fortfarande där och speciellt nu efter skilsmässan , men det är bara att kämpa på säger alla me än dom har inte en aning att man redan har kämpat i många år , men det är väll bara att kämpa vidare med sej själv . Så av hela mitt hjärta du bäst .