Att leva med Ptsd

[Blue Hekoby]

Jag har levt en tid med så kallade symtom som så är att få påträngande minnesbilder av händelsen (flashbacks), att börja undvika platser, situationer eller människor som påminner om traumat, att bli lättskrämd och få svårt att koncentrera sig och att bli nedstämd och känslomässigt avtrubbad.

Förstod ingen ting vad som föregående i mig. Tog mig 2 år senare som idag att komma ut ifrån så kallade garderoben att berätta hur jag upplevde mitt liv samt hur jag känner och samt hur jag mår.

Tog hjälp ifrån en god kurator som förklarade äntligen min situation. Hen har verkligen hjälpt mig i den mån hen kan. Vilket jag uppskattar så mycket. Där emot när det gäller att tala om hur jag mår och hur jag känner för mitt liv inför mina nära och kära så är där ingen  acceptance, dom låsas som att det ej existerar och säger till mig, ‘ nu är du tramsig, skärp till dig och vissa att du är en vuxen individ samt till att fortsätta med mera ohört nertryckt ord till mig som gör att jag mår ännu sämre. Känner mig så helt ensam med min situation att ej kunna få tala ut hur jag känner och mår. Någon mer som känner igen sig i min situation

[Purple Burobi]

Japp, förstår vad du menar, här är lite av min historia. Har haft PTSD sedan barndomen. Min mamma var en sjuk kvinna och som aldrig riktigt förstod det här med mammarollen. Har haft 4 olika fosterfamiljer, vissa kanske ville hjälpa utsatta barn, men ingen av dem hade verktyg för att hantera barn med PTSD. Blev kallad för lögnare, blev anklagad för att leva i en fantasivärld. Blev klassad som problembarn. En del av dem såg verkligen ner på mig och jag kände detta. Vissa personer förstår inte riktigt att det jag har min verklighet och de har sin verklighet. Sade jag något var det alltid “det var det dummaste jag har hört” sedan sökte de bekräftelse hos andra familjemedlemmar så de kunde visa mig hur osmart jag var. Är säker på att de ogillade mig starkt eller så har de personlighetsstörningar inom Kluster B eller både och. Jag berättade tillslut mina erfarenheter för soctanten, bodde där runt 5 år. Varför jag bodde där så långt tid var att de hade ingen annan familj till mig plus att de tyckte att “jag kunde ge dem en chans”, men efter 5 år gav soc med sig och jag berättade för soctanten om mina erfarenheter. Familjens reaktion var som vanligt “hon ljuger och hon är väldigt farlig, vi vill inte ha kontakt med henne någonsin igen”.

Visst jag var väl aldrig någon ängel, gjorde rätt destruktiva saker. Mestadels för det var rop på hjälp, jag ville bli utslängd från mina fosterfamiljer och rymde ett par gånger. tyckte att det var bättre att bo hos min sjuka mamma än hos dem. Socialtjänsten gjorde fel från början, jag borde hamnat på behandlingshem för mina trauman istället för fosterfamiljer, då de gjorde min PTSD så mycket värre. Det sade även läkarna som utredde mig, men socialtjänsten gick emot dem.

Böcker och Youtube om PTSD har hjälp mig mycket, då jag tycker att informationen och tipsen som jag har fått har varit så mycket bättre än vården har gett mig. Har förstått varför jag har svårigheter med relationer och jobb. Är på bättringsvägen, tack vare böckerna och Youtube. Söker dock efter rätt terapeut. Har även flashback, men för mig känns det bättre att inte försöka undvika känslorna, situationerna eller människorna som på minner om traumat. Utan skriva upp allting och “återuppleva” det hela. Har faktiskt bearbetat väldigt mycket på det sättet, ID triggers och metoder som lugnar ner dem. Samt att skriva upp vad jag har lärt mig och sätt för att hantera vissa personlighetstyper likt människor som ja, påminner mig om mamma, kassa vänner och fosterfamiljerna. Men alla vi är ju olika, en sak som hjälper mig, kanske inte hjälper någon annan med PTSD.