Hur länge kan jag fortsätta leva för andras skull?

Jag är en tjej som är 21 år gammal och diagnosticerad med BDD. I flera års tid har jag känt att jag inte klarar av att leva med hur jag ser ut, men jag känner inte heller att jag har något att leva för.  Ingen framtid, inga drömmar, inga förhoppningar, ingenting… Jag hatar mig själv så innerligt och kan inte leva med mig själv, inte bara på grund av mitt utseende utan för den jag är. Jag känner mig som en rakt igenom dålig person och jag ångrar så mycket som jag har gjort. Jag skäms över mig själv och känner mig så äcklig. Skammen är outhärdlig, jag vill bara försvinna. Jag har perioder då jag mår bättre men i slutändan så skäms jag igen och allt gör så himla ont. Jag misstänker att det är något utöver min BDD som gör att jag reser mig och kraschar om och om igen. Det känns som att jag förlorar mig själv mer och mer för varje dag som går, jag är så trasig och har förstört så mycket för mig själv att det känns som att den enda utvägen är att försvinna. Jag har en familj som bryr sig om mig, men jag vet inte om jag klarar av att leva för dem. Jag älskar min familj och jag vill inte lämna dem, men jag står inte ut med mig själv. Något liv för mig finns inte, men samtidigt kan jag inte lämna deras liv…

Hej vännen!

Kan börja med att säga att jag lider med dig. Har inte BDD men kan känna igen mig i det. Kanske en klen tröst?

Men i alla fall. Träffar du någon att prata med? Tänker på terapeut eller liknande?

Anonym skrev:

Hej vännen! Kan börja med att säga att jag lider med dig. Har inte BDD men kan känna igen mig i det. Kanske en klen tröst? Men i alla fall. Träffar du någon att prata med? Tänker på terapeut eller liknande?

Jag väntar just nu på att få terapi, har väntat sedan i slutet av sommaren då jag avslutade en KBT-behandling för min BDD eftersom att jag fick så mycket självmordstankar. Jag vet att KBT är en bra behandling för BDD men jag tror att jag har för mycket självhat för att jag ska kunna klara av det utan att bli helt nedbruten.

I alla fall så fick jag i början december veta att jag ska få psykodynamisk terapi för att jobba med de underliggande svåra känslorna och prata om traumatiska saker som fått mig att dissociera. Det skulle dock ta några månader, och vad det betyder vet jag inte. Man blir ju lite mörkrädd över hur dåligt psykiatrin fungerar, för jag antar att det handlar om att de inte har bättre resurser än så.

Tack för ditt svar!