Vem är jag?

[Teal Susaje]

är just nu mitt i ett uppbrott från personen som jag trodde var mitt allt. Är även remitterad till psykiatrin för utredningar om bakomliggande orsaker då allmänvården inte anser att de kan göra mer för mig. Hittade då denna som jag skrev för ett år sen i alla mina tankar…

 

Vem är jag?

Vem är jag när jag inte längre söker bekräftelse hos killar på att jag är tillräcklig? Vem är jag när mitt mål inte längre är hur många killar jag kan få under en kväll?Vem är jag när jag inte ställer upp på alla andra? Vem är jag tänkt att vara när jag inte är alla till lags? Vem är jag om jag faktiskt ska göra mig själv till lags?

Vem är jag när jag inte SH mig själv? Vem är jag i dina ögon? Vem är jag när jag ser mig själv i spegeln? Vem är jag utan min diagnostiserade depression? Vem är tjejen som blir kvar?Vem är hon som har ett tryck över bröstet varje dag? Vem är personen som är rädd för att dö men ännu mer rädd för att leva? Vem är jag bakom all skratt och gråt? Vem kommer vänta på mig i tomrummet?

Vad finns bakom fasaden? Varför känns fasaden så tung trots att jag börjat riva den? Varför känns det som att allt blir tyngre nu? Men vem är tjejen i spegeln, vem är jag? Känner inte igen det jag ser känner alltid att jag står på utsidan och tittar in. Allt känns som ett skal som inte kan fyllas. Jag mår bättre men bättre känns inte bra, det känns bara tomt, så vem är jag nu när jag ska må bra?

Vem är jag?

 

 

<3 Tänker att det låter som att du inte blivit alls sedd och speglad i den utsträckningen som du skulle behövt hittills i livet? Att det du beskriver är en känsla av osynlighet och en enormt stark längtan efter att få konturer, att få veta och känna trygghet i vilka egenskaper ditt innersta väsen har?

Hur var du som barn? <3 Kanske kan du hitta ledtrådar därifrån?

Jag vet precis hur det känns att inte veta vem man är och inte veta varför man mår som man gör.

Det tar tid att hitta det. Och man kan behöva hjälp från tex psykiatrin.

 

[Teal Susaje]

Red Simyna skrev:

<3 Tänker att det låter som att du inte blivit alls sedd och speglad i den utsträckningen som du skulle behövt hittills i livet? Att det du beskriver är en känsla av osynlighet och en enormt stark längtan efter att få konturer, att få veta och känna trygghet i vilka egenskaper ditt innersta väsen har? Hur var du som barn? <3 Kanske kan du hitta ledtrådar därifrån?

 

Kommer inte ihåg så mycket från min barndom men många kring mig pratar om hur självständig jag var och att jag var så vuxen av mig. Kände väl alltid nånstans att detta blev mitt värde och att om jag inte lyckades utan förtjänade jag inte kärlek. Men tror definitivt att jag skulle vilja ha en trygghet att kunna utforska mig själv i.

<3 Förstår. Tänkte lite sånt också som: Vad gillade du att sysselsätta dig med för lekar? Hade du någon favoritfärg? Vad kollade du på för barnprogram? Hade du någon förebild? Kanske alltså att det kan säga något om ens “grundjag” även i vuxen ålder.