vill bli sjuk, dödligt sjuk, är det konstigt?

jag tänker ofta på om jag blev sjuk från ingenstans. allt från anorexia till cancer. jag äter knappt längre för att se om jag kan bli sjuk men nu istället sä mår jag dåligt när jag går upp i vikt och känner mig tjock även om jag är underviktig. jag vill hamna på sjukhus. jag vill det. varför. jag fattar inte. hur kan jag vara så respektlös. en an mina närmaste kompisar har gått igenom jätte allvarlig anorexia och varit nära på att dö. hon har mått jättedåligt. jag var såklart där för henne och jag blev jätteledsen av allt hon gick igenom men samtidigt var det en liten del av mig som också ville bli så sjuk. ha nått att skylla på. jag vågar inre säga detta till någon jag känner för då kommer jag bli tvibgad att äta och bli tjock. det är var min hjärna säger. jag är smal men jag är tjock. samtidigt vill jag få hjälp men då vill jag hamna på sjukhus. hur jävla själviskt är inte det. vad är det jag tänker med. varför vill en människa det. vill jag dö? för isf kunde jag gjort något hemma. jag skär inte mig själv eller göra något sånt som skadar mig. jag vill inte döda mig själv. iaf inte på det sättet. jag vill bli sjuk. varför. jag fattar inte hur min hjärna fungerar. jag har fått diagnoserna ospecificerad ångest och svår depression men det känns som att något mer är ”fel” med mig. jag är inte som andra personer. och då jämför jag med mina kompisar såklart så det kanske inte är så smart men vad annars ska jag göra. jag är 17 snart 18 jag ska inte dö. men min hjärna vill att jag ska bli sjuk. så sjuk att min familj kommer långsamt se mig bli dålig. nej. jag kan inte göra så mot de. min mormor är dålig just nu. det är som att hon inte finns. hon har proppar i hjärnan och kan endast göra tumme upp eller ner. hon har skrika gråta skratta hosta. min mormor är snart borta. min bästa vän. jag har alltid tänkt att när hon dör då dör jag. vill jag bli sjuk nu så jag dör samtidigt som henne. jag fattar inte. jag sover inte längre. jag har totalt gett upp i skolan. känns det som iaf. jag brukade få jättebra betyg och gillade att plugga men nu får jag panik varje gång för jag fattar inte något. jag sitter där och det ända jag kan tänka på är hur mycket jag väger och hur jag ska göra så min familj inte märker att jag inte äter. har jag en ätstörning. är jag sjuk. jag vill inte vara sjuk men jag vill vara sjuk. snälla någon om ni orkar läsa detta vad fan ska jag göra. jag fattar inget längre. jag ligger i min säng hela dagarna. går upp för att väga mig eller spela på min dator. orkar bara spela på min dator. hjälp

ingen som orkar svara?

<3 Kan det vara så att du vill ha något mer konkret (än depression och ångest) att peka på? Typ: Kolla här, jag är sjuk och ni behöver hjälpa mig!  

Är inte det så också att den fysiska vården fungerar bra mycket bättre än vad den psykiska gör? Man får generellt mer empati och bättre bemötande när det gäller fysiska sjukdomar än när man söker för psykiska besvär? Det är min erfarenhet iaf.

Cancer och allvarligt dödliga sjukdomar tycker folk är förskräckligt. Depression och ångest är det många som inte förstår sig på. Som jag märkt tar det oftast inte på det stora allvaret som det behövs!

Kan också tänka så emellanåt. De psykiska besvären syns oftast inte utåt och många kan, när man berättar säga att det bara sitter i huvudet, eller att det bara är att rycka upp sig.

En fysisk sjukdom är begripligare, ger oftast mer sympati och förståelse.

För mig har det ibland också varit ett alternativ till självmord, att själv slippa fatta beslutet. Fast jag egentligen inte vill dö utan bara slippa må dåligt.

Har du någon du kan prata med? Får du hjälp för din ångest och depression? Kan också vara en reaktion på att din mormor är på väg bort från dig. Är naturligtvis en stor sorg för dig.

Har du någon du kan prata med? Får du hjälp för din ångest och depression?

[Azure Lasoja]

Kan verkligen relatera till den känslan. Jag önskar ibland också att jag ska bli sjuk. För det vore som någon sorts bekräftelse på att det jag upplever inte bara är i mitt huvud. Att det inte “bara” är mina tankar som förstör utan att det finns en medicinsk förklaring som är greppbar.

Det är så sjukt motsägelsefullt. Min största rädsla är att bli sjuk och dö men ändå vill jag typ det?

Tror också att det kan hänga ihop med det som övriga har skrivit, att det handlar mycket om att bli sedd av omvärlden och bli tagen på allvar.

Hoppas att du kan få hjälp och orkar kämpa vidare. Du är inte ensam.

[Azure Lufoki]

Du är inte ensam om att vilja bli sjuk. För mig är det också så, men kanske mer att jag verkligen vill få till ett slut.

Jag tycker att jag kan läsa ett litet hälsotecken hos dig, mellan raderna. Att du vill men ändå inte vill vara sjuk. Det är verkligen djävulskt att inte ett “själsligt” eller “andligt” dåligt mående accepteras på samma sätt som ett brutet ben, en cancerdiagnos och liknande. Jag vet inte om det mest är folk i allmänhet som inte fattar hur handikappade det är, eller om det även är allmänt i vården.

Jag är några år äldre än du (sådär 40-50 år äldre) och har hamnat i att vården tycker att mitt liv ändå har fungerat samhällsekonomiskt, så det är inte lönt att göra mer. Men jag önskar att man i alla fall skulle lägga resurser på att hjälpa alla som mår dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt.

Hoppas att du får hjälp och kraft att kämpa vidare. Du är värdefull precis som du är, och jag önskar att du kan få se på dig själv med andra och mer positiva ögon.

[Teal Taruvu]

Jag känner igen mig i din berättelse. Jag har haft problem med depressioner och känsla av meningslöshet större delen av mitt vuxna liv. Kommer ofta in på tankar om att jag skulle få en dödlig sjukdom, och att jag skulle känna en trygghet av det, att snart får man vila och vara helt fri från den psykiska smärtan. Självmord är en annan sak, då man måste göra det själv och att det inte skulle kännas bra gentemot nära och kära. Jag får såna tankar också, men dom är tungare att hantera.