Är detta ett skämt?

[Pink Hufehe]

Frågar jag mig ofta. Det sägs att det är alltid mörkast före gryningen, men hur länge ska det vara mörkt? Det känns som att det är nåt allvarligt fel på mitt liv. Jag skulle älska att bara ha psykiska problem,(för det har jag också) och må dåligt bara för den sakens skull men det jag mår dåligt av är MITT LIV, min situation, och hur det har ätit upp min person jag orkar inte längre kämpa emot alla problem jag antar istället att jag förtjänar att lida.har ingen självrespekt kvar nästan, låter andra köra över mig,

Jag fattar inte Vad det är som händer varför drivs jag till självmord ( jag har lovat mig själv att aldrig ta mitt liv med omtanke för mina närmaste) men det är som att nån retas med mig där uppe som drar i trådarna ”hon tänker inte ta livet av sig , då ska vi få henne att lida hahaha!” Jag FATTAR inte alltså man ska inte behöva vara i en sån stressfylld livssituation  så längr att man får svåra stressutslag som kliar så  man blir tokig, får magsår och spyr blod, kroppen säger ifrån men det finns inget jag kan göra för att skona den. Jag tror inte på det, det är nåt fel. Snälla Gud hjälp mig

<3 Fina du, tror inte det fungerar så att man ska straffas och lida men jag känner hundra procent igen mig att känna så! <3 Ungefär som att den nuvarande identitetsbilden/självbilden man har är “olyckskorpen”? Jag tänker att livssituationen du har är fruktansvärd men du som person har fortfarande din inre vackra värld, din kapacitet, drömmar och unika personlighet! Det som behövs förändras är alltså omständigheterna som du lever i. Ärligt talat verkar det ju vara att du befinner dig med personer som behöver förändras eller som behöver akut hjälp och att deras problem spiller över just på dig <3

Finns det något som du kan förändra tror du? Alltså om man bortser från det som inte går, finns det något annat? <3

[Pink Hufehe]

Jag brukar tänka att det skulle vara bättre om min pojkvän försvann,alltså dog men då kommer jag aldrig få några barn vilket jag vill ha, sen brukar jag tänka att min pappa skulle försvinna(menar dö men skäms för att säga det) så mamma får ro nån gång.

ja det är sant som du säger . Det är två människor i mitt liv som förstör mitt liv, förpestar min tillvaro men sen när jag tänker på det så förpestar ALLA min tillvaro, när jag går och handlar blir jag skrattas åt viskningar bakom ryggen eller annat elakt beteende ,så ja jag vet inte.

<3 Menar du att du bor i en liten ort och där går det typ rykten om det hela? Tror jag förstår, två män med gigantiska problem som går ut över kvinnornas liv, hälsa och ro. Gud man skulle vilja att ni bara tog varandra i händerna och åkte iväg utomlands och drack drinkar tillsammans på någon strand vid en paradisö.

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

<3 Menar du att du bor i en liten ort och där går det typ rykten om det hela? Tror jag förstår, två män med gigantiska problem som går ut över kvinnornas liv, hälsa och ro. Gud man skulle vilja att ni bara tog varandra i händerna och åkte iväg utomlands och drack drinkar tillsammans på någon strand vid en paradisö.

nej inte alls, jag bor i storstad och jag tror ingen vet om detta , men dem viskar om mitt utseende personlig kränkning utsätts jag för dagligen ute.

Vad obehagligt! Typiskt människor på något sätt att när man redan mår förskräckligt så ska man också ofta behöva utstå massa konstiga blickar eller kritik, vilket är det sista man orkar med. Människan är svag verkligen som kan utsätta redan utsatta personer. Kan du ge de fingret? Nämen jag är typ seriös, folk är så konstiga.

<3

Pink Hufehe

Vad jag känner igen mig. Jag känner också att livet bara är det ena slaget efter det andra, utan någon break. Jag trodde att mitt liv skulle vända för två år sedan, men nu har mattan ryckts undan fötterna på mig igen och jag faller handlöst.

Jag vet inte vilka krafter som styr Universum, men jag vet att dessa inte tycker om mig.

Ändå har jag försökt att vara en bra människa! Jag är verkligen inte ofelbar, men jag bryr mig om folk omkring mig. Jag ställer upp. Jag jobbar ideellt med utsatta personer. Jag gör vad jag kan.

Men nästan alla människor i mitt liv har ändå lämnat mig eller inte respekterat mig. Jag har funnits för dem, men när jag mått dåligt har jag känt mig oerhört ensam. Jag hjälper andra, för då kan jag ändå känna något värde med mitt liv. Men för min egen skull blir det svårare och svårare att orka leva.