Vart jag än vänder…

[Pink Hufehe]

…så finns det problem.känns som jag inte kan andas ut nånstans.

på jobbet mår jag dåligt, hemma med min pojkvän är det en konstant oro mer eller mindre, hos mina föräldrar får jag ångest för deras gräl och missförhållande .en klump i magen vart jag än vänder. Ute måste jag dölja mitt ansikte för jag är så ful.     Är livet värt att leva när det är såhär?

<3 Låter jättejobbigt fina du! Det är i såna här situationer som man behöver schyssta mogna kompisar som öppnar upp sina hem och att man kan få uppleva någonting annat där – relationellt- än bråk och problem. Har du någon sådan?

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

<3 Låter jättejobbigt fina du! Det är i såna här situationer som man behöver schyssta mogna kompisar som öppnar upp sina hem och att man kan få uppleva någonting annat där – relationellt- än bråk och problem. Har du någon sådan?

inte direkt, tappade alla mina kompisar när jag blev sjuk, sen har jag inte orkat skaffa nya…

Hej där

Jag tänker att hemma är en plats som man ska kunna andas och finna lugn. För att få styrkan att hantera världen utanför. Vad är det som händer hemma?

 

[Pink Hufehe]

Anonym skrev:

Hej där Jag tänker att hemma är en plats som man ska kunna andas och finna lugn. För att få styrkan att hantera världen utanför. Vad är det som händer hemma?

min pojkvän är missbrukare och har även schizoaffectiv syndrom. Senast inatt vaknade jag av att han gallskrek på balkongen( han skriker åt sina röster och  känslor) hög som ett hus var han också….