Jag blev utmattad för 5 år sedan och blev i samband med detta personlighetsförändrad, d.v.s. ganska så ilsken. Jag och familjen (mamma + 2 syskon) skulle fira jul i mitt nya hus, men jag kände redan i förväg att jag inte orkade egentligen, men det hade blivit för sent att avboka så jag försökte bara bita ihop. Men ilskan pyste ut ändå.
Familjens vistelse hos mig slutade med att de lämnade mig utan ett ord, medan jag var i stallet. De talade alltså inte om att de skulle åka och sa inte hejdå. Jag tog fruktansvärt illa vid mig. Jag har ju blivit övergiven som barn väldigt många gånger också. När jag är beroende av stöd och hjälp så straffas jag alltså alltid av social uteslutning. Jag har lärt mig att allt alltid är mitt fel.
Jag har försökt prata med min familj, men de skuldbelägger mig. Det är bara mitt fel att de behandlade mig som skit. De tar inte ansvar för sina handlingar. Jag borde ha valt mina symptom när jag blev utmattad/sjuk. Jag borde be om ursäkt för att jag blev sjuk.
Jag är skitledsen över att ha blivit ensam. 8 månader efter att de lämnade mig kraschade jag in i en rejäl depression. Den har inte gått över än. Jag går på maxdos antidepp men känner ändå ingen livsglädje. Jag har tappat hoppet om att någonsin bli frisk igen.
