Orkar inte mer

Jag föll in i utmattning som senare blev utmattningsdepression efter bland annat psykisk misshandel o mycket jobb som flykt. Det är 4-5 år sen jag kraschade rejält första gången och efter det har jag kämpat varje dag. Jag har flyttat, sett över relationer med familj, vänner, bytt intressen som lämpar sig för utmattning. Arbetstränat till en anställning på 50%. Lagt av med det som inte får mig att må bra och ersatt med yoga, meditation, gitarr o träning.
Jag har försökt göra allt rätt men ändå mår jag så pass dåligt att självmordstankar från o till är dagligt tänkande.
Jag har såklart kontakt med läkare, psykolog, arbetsterapeut, försäkringskassan och jag har en fantastisk sambo som alltid finns där för att prata. Jag har ett stöttande kontaktnät och en bra arbetsgivare. Hur kan det inte räcka till?
Det har gått så lång tid nu och jag har inte mer att ge längre. När jag går o lägger mig varje kväll är känslan “imorgon kommer bli en bättre dag” för att inse dagen efter att det aldrig blir det är så sjukt förlamande.
Jag gör och har gjort allting rätt har läkare, psykologer, af, fk, familj och vänner sagt sen start och det blir så frustrerande för uppenbarligen hjälper inte det och då finns det inte mer att göra.
Hur gör ni för att orka en dag till? Eller en timme till? För jag orkar inte mer…

Stor kram till dig <3 Det låter verkligen frustrerande och plågsamt att bemöta någon form av konstant motstånd i att det inte blir bättre trots socialt nätverk och andra som försöker hjälpa från sina professioner? Är det kanske energinivån som behöver förändras (bli bättre) mer än samtal?

Jag har behövt tänka om när det gäller “det stora livet” och istället börjat prioritera och fokusera på “det lilla”. Tragiskt men tyvärr sant. Kan vara småsaker som att uppskatta att dricka lite kaffe. Tacksam då åt att det finns arbetare som ordnar vatten i våra ledningar, och bönder på andra sidan jorden som ordnat kaffet. Försöker tvinga mig själv till att få syn på sådant som jag antar “är vackert” enligt människor som mår bra. Alltså höstträdens färger, havet som glimmar, barn som ser ut att leva och må bra, som säger roliga saker till sina föräldrar och som man snappar upp när man passerar. Det kan också vara att medvetet bli lite gladare åt andras medgångar, även om det inte alltid kommer precis naturligt eller genuint (pga. så olycklig själv).

Vet inte om det här är ett tips, förmodligen inte, men på frågan “vad vi andra gör” är alltså att vidga vyerna och försöka arbeta med acceptans. Är allt annat än bra på detta själv ska jag tillägga, men livet har börjat göra mig allt mer ödmjuk faktiskt. För ett par år sedan förväntade jag mig mycket mer än vad jag gör idag. Numera är jag mer inställd på att “se det lilla” och om jag har tur, kanske få uppleva något av “det stora”. Varje kväll när jag sluter ögonen sammanfattar jag även dagen och frågar mig själv vad som varit bäst. Det tre bästa vill jag minnas. Det brukar göra mig lite mer hoppfull. Tidigare kunde jag lägga mig och fundera över allt som gått snett, det har jag medvetet börjat undvika.

Tack för ditt svar, det värmer! Stor kram för att du tog dig tid <3

Det där med att se det fina i det lilla har jag pratat mycket om med min psykolog och jag tror det har hjälpt. Det slog mig för ca 2 år sen på riktigt när jag la mig ner och tittade på molnen och verkligen njöt. Bär det minnet med mig fortf. Låter skitlöjligt kanske men jag insåg där och då att jag inte hade stannat upp o tittat på moln sen jag va barn o det var så sjukt vackert. I det lilla finns oftast det finaste, synd bara att det är så svårt att se det när allt är bäcksvart inuti.

Idag har faktiskt gått lite bättre än igår, ingen panikattack och det är ju alltid något att vara tacksam för.

Acceptans är nog roten för det mesta och jag håller med om att det svårt, försöker jobba på det.

Tack för tipset om 3 bästa för idag! Ska börja from ikväll 🙂

Och tack igen för ditt svar, du är bäst, önskar dig all lycka o glädje för en hjälpande hand