Ska jag sköta min egen sjukvård?

[Indigo Didady]

Om jag hade brutit benet – hade då läkaren frågat: “Jaha, vill du prata med en kirurg eller en arbetsterapeut eller vad tycker du själv?”. Och sen när man väl träffar kirurgen så frågar han: “Vad tycker du att vi ska göra?”. Kan inte nån i vården bara säga: “Jag ser dig, jag vet att det är jobbigt, jag har en väg framåt för dig och jag går med dig…”

Jag vet inte vad som är fel på mig, bara att det gör så jäkla ont inombords hela dagen varje dag. Jag har inte studerat läkarlinjen. Jag vet inte hur jag ska lösa detta. Samtidigt känns det som att om jag väljer fel väg för min vård – då är det mitt ansvar.

[Green Fafybu]

Jag har läst att, när det gäller psykoterapi, så ger det bättre utfall om det är patienten som väljer terapiformen. Jag sa att jag ville ha psykodynamisk terapi och fick till slut det, och när psykologen frågade vad jag vill jobba med i terapin så kände jag mig orolig över att inte ha tillräckligt specifikt svar på det. Fick frågan vilka problemområden jag vill prata om, och kunde då svara. Jag var rädd att bli avvisad pga för dåligt svar, men det har gått bra hittills. Det är viktigt att i terapi sätta sina behov i fokus, att säga vad man vill ha för hjälp är ett första terapeutiskt steg som inte ska ses som skrivet i sten. Min psykolog återkopplar till mig under terapin genom att formulera vad hen ser som återkommande dilemman, så frågan vilka problem jag upptas av är ständigt aktuell. Så ser jag på det. Men jag vet att det är svårt, känner ofta samma som du beskriver.

[Indigo Didady]

Ja du har rätt. Det finns stora poänger med det. Min frustration sken igenom igår. Jag bara längtade efter en vård som kunde hålla min hand en stund, som till skillnad från mig visste nåt om vilken väg jag skulle ta.

Min läkare frågade mig om jag vill ha medicin, om den ska vara ångestdämpande eller uppiggande. Jag vet ju inte. Jag vet inte vad som är bäst. Så jag valde att köra på venlafaxin för att den har funkat tidigare när jag var utbränd för några år sen.

Började med venlafaxin i somras och tiden sen dess har varit hemskt. Högt ångestpåslag, svettningar, trötthet, rastlöshet, muntorr (snustorr), illamående, yr m.m. Så nu har jag till slut sagt att jag kommer trappa ner den igen. Så nu lär det väl bli ännu värre några veckor.

Helt ärligt så är detta forumet mkt större hjälp än sjukvården för mig just nu.

[Green Fafybu]

Ju långsammare man trappar ut desto mindre utsättningssymtom i regel. Lycka till.

[Azure Lufoki]

TACK! Nu fattar jag varför jag svettas som en gris och har en öken i käften: Venlafaxin! Oron är nästan död tillsammans med de flesta känslor jag har haft, kanske på grund av den dos mirtazapin jag tar? Det är förstås individuellt, 30mg är inte så mycket. Jag tog en betydligt högre dos ett tag för att bli av med min depression som inte ger med sig, men då blev jag som en zombie, jobbigt för omgivningen. Lösningen för sjukvården stavas p-i-l-l-e-r, och när det inte funkar så ökar de dosen tills man inte orkar laga mer. Problemet löst?

[Green Fafybu]

Ja, mirtazapin kan nog vara boven.

[Indigo Didady]

Håller med om att för sjukvården så är problemet endast kemiskt. Piller är lösningen. Och om det inte funkar så är det för att man äter för lite piller och man bör öka dosen.
För min del verkar det bara vara Atarax som är det enda piller som faktiskt gör nån skillnad i stunden, om än kortsiktigt. Utöver det är det min situation, dagsform, omständigheter och relationer som avgör resten för mitt mående. Det kan inte piller påverka.