Skriva av mig om mitt skit liv

Uppvuxen med en mamma som är tablett missbrukare och som drack hela tiden, pappa drack med gammal narkotika missbrukare och fd kriminell. Av min pappa har jag lärt mig att man alltid ska vara stark och aldrig visa mina känslor då jag kan framstå som svag framför andra.

Jag kommer ihåg då jag grät i bilen då mamma stannade på parkeringen och skulle till systemet och köpa det där som gör henne konstig om kvällarna och beter sig på ett sätt då jag är rädd och kommer gråta mig till sömns.

Mammas alkoholvanor blir värre, pappa stack. Jag blir akut ett fosterfamiljs barn till en dålig familj och mamma behandlingshem och pappa är ej i bilden. Dömd av lärare, elever i skolan och blev av med mina vänner.

Får flytta hem efter 2 år. Jag började träffa killar, blir erbjuden droger som jag blev fast i snabbt. Killar utnyttjade mig. Jag kände mig som en äcklig människa men var inte värd bättre, i stunden kändes det som jag på något sätt fick någon kärlek och kändes uppskattad men bara i stunden. Sedan kom ångesten i några dagar sedan till helgen samma sak.

Jag var fast i min bubbla. Den där gången jag blev våldtagen av 20 personer jag kände att jag var värd det att, det var mitt egna fel. Även blivit hotad av dem. Dem tyckte det var en rolig grej att knarka ner en 16 årig tjej och knarka Bern henne och våldta, det var då jag började med knark. Dem förstörde mig grovt än vad jag redan var. Kommer aldrig känna mig ren. Kommer aldrig kunna berätta för min blivande

Jag hade inga vänner, fick en bästa vän som senare svek mig, ingen chock va?  Varför ska det gå bra för mig?

Jag började träffa en kille som jag blev gravid med, tvingad till abort, dagen jag gjorde den lämnade han mig.

Lever med en mamma som är psykisk sjuk som aldrig är stabil i sitt psyke, jag har fått ta hand om mig själv och vara hennes mamma ibland också. Jag tror jag har borderline då jag sökt upp symptom eftersom mamma har det bland annat skrattar hon mig i ansiktet. Eftersom jag verkligen inte haft det svårt enligt henne.

Jag blir alltid sviken av alla. Jag är världens snällaste tjej och har för stort hjärta.

Jag är bara en 19 årig tjej som behöver kärlek och kunna känna sig uppskattad någon gång. Livet ska aldrig gå i rätt väg.

Man kan inte tro jag är en tjej som mår dåligt jag är alltid den glada tjejen som ser fin ut, välklädd, pratar aldrig om mina problem. Jag är den som försöker hjälpa alla eftersom man aldrig vet vad någon bär på.

Jag orkar verkligen inte mer.

Och detta är bara en liten del av allt

Jag gillar inte denna sidan egentligen, för liksom du har jag också en del problem och det jag lärt mig här är att ingen hjälp finns att få. Bara vänliga ord. Precis som över allt annars. Sidan har kanske blivit någon form av knark för mig?

Nu kommer det här MEN:et.
Jag tycker det är så synd att människor är på det här sättet. känner igen mig i mycket av det du säger och jag har själv frågat mig varför jag alltid är den som blir spottad på. Vad har jag gjort?

Du ger mig dock lite hopp för jag har funderat på vad jag gör fel (ska jag också börja skada andra, är det så man blir lämnad ifred?)
Bara det faktum att du finns och att du bara vill andra väl, gör att jag känner mig mindre ensam. och jag funderar inte på det längre.
Hade du frågat mig för en vecka sedan så hade jag sagt att jag aldrig mer kommer ha en djupare kontakt med någon. Nu när jag vet att du finns så tänker jag att om man är snäll mot sig själv och bara har tålamod, så kommer man en dag träffa en annan vänlig människa som man kanske kan släppa in som kompis eller liknande. Låter det vettigt?

Ifall du läser detta igen så vill jag iallafall att du ska veta att du inte är ensam. Hoppas av hela mitt hjärta att du en vacker dag hittar någon lika bra som du, som du kan släppa in och som kan bära även dig på sina axlar.

 

Tusen kramar från en trasig själ!

 

Anonym skrev:

Jag gillar inte denna sidan egentligen, för liksom du har jag också en del problem och det jag lärt mig här är att ingen hjälp finns att få. Bara vänliga ord. Precis som över allt annars. Sidan har kanske blivit någon form av knark för mig? Nu kommer det här MEN:et. Jag tycker det är så synd att människor är på det här sättet. känner igen mig i mycket av det du säger och jag har själv frågat mig varför jag alltid är den som blir spottad på. Vad har jag gjort? Du ger mig dock lite hopp för jag har funderat på vad jag gör fel (ska jag också börja skada andra, är det så man blir lämnad ifred?) Bara det faktum att du finns och att du bara vill andra väl, gör att jag känner mig mindre ensam. och jag funderar inte på det längre. Hade du frågat mig för en vecka sedan så hade jag sagt att jag aldrig mer kommer ha en djupare kontakt med någon. Nu när jag vet att du finns så tänker jag att om man är snäll mot sig själv och bara har tålamod, så kommer man en dag träffa en annan vänlig människa som man kanske kan släppa in som kompis eller liknande. Låter det vettigt? Ifall du läser detta igen så vill jag iallafall att du ska veta att du inte är ensam. Hoppas av hela mitt hjärta att du en vacker dag hittar någon lika bra som du, som du kan släppa in och som kan bära även dig på sina axlar. Tusen kramar från en trasig själ!

 

 

Någon dag kommer vi hitta någon bra människa som förstår oss och bara vill väl, det är inte vårat fel att folk behandlat oss som vi inte är värda det är deras fel och karman kommer. Bara man fortsätter vara snäll och den personen man är kommer vi någon gång hitta någon. Tack för ditt fina meddelande, massor utav kramar till dig också. Vi är inte ensamma och vi kommer klara allt vi alla tillsamans och bli starkare, och dem som behandlat oss som skit får sin karma i framtiden. Kram

Anonym skrev:

Uppvuxen med en mamma som är tablett missbrukare och som drack hela tiden, pappa drack med gammal narkotika missbrukare och fd kriminell. Av min pappa har jag lärt mig att man alltid ska vara stark och aldrig visa mina känslor då jag kan framstå som svag framför andra. Jag kommer ihåg då jag grät i bilen då mamma stannade på parkeringen och skulle till systemet och köpa det där som gör henne konstig om kvällarna och beter sig på ett sätt då jag är rädd och kommer gråta mig till sömns. Mammas alkoholvanor blir värre, pappa stack. Jag blir akut ett fosterfamiljs barn till en dålig familj och mamma behandlingshem och pappa är ej i bilden. Dömd av lärare, elever i skolan och blev av med mina vänner. Får flytta hem efter 2 år. Jag började träffa killar, blir erbjuden droger som jag blev fast i snabbt. Killar utnyttjade mig. Jag kände mig som en äcklig människa men var inte värd bättre, i stunden kändes det som jag på något sätt fick någon kärlek och kändes uppskattad men bara i stunden. Sedan kom ångesten i några dagar sedan till helgen samma sak. Jag var fast i min bubbla. Den där gången jag blev våldtagen av 20 personer jag kände att jag var värd det att, det var mitt egna fel. Även blivit hotad av dem. Dem tyckte det var en rolig grej att knarka ner en 16 årig tjej och knarka Bern henne och våldta, det var då jag började med knark. Dem förstörde mig grovt än vad jag redan var. Kommer aldrig känna mig ren. Kommer aldrig kunna berätta för min blivande Jag hade inga vänner, fick en bästa vän som senare svek mig, ingen chock va? Varför ska det gå bra för mig? Jag började träffa en kille som jag blev gravid med, tvingad till abort, dagen jag gjorde den lämnade han mig. Lever med en mamma som är psykisk sjuk som aldrig är stabil i sitt psyke, jag har fått ta hand om mig själv och vara hennes mamma ibland också. Jag tror jag har borderline då jag sökt upp symptom eftersom mamma har det bland annat skrattar hon mig i ansiktet. Eftersom jag verkligen inte haft det svårt enligt henne. Jag blir alltid sviken av alla. Jag är världens snällaste tjej och har för stort hjärta. Jag är bara en 19 årig tjej som behöver kärlek och kunna känna sig uppskattad någon gång. Livet ska aldrig gå i rätt väg. Man kan inte tro jag är en tjej som mår dåligt jag är alltid den glada tjejen som ser fin ut, välklädd, pratar aldrig om mina problem. Jag är den som försöker hjälpa alla eftersom man aldrig vet vad någon bär på. Jag orkar verkligen inte mer. Och detta är bara en liten del av allt

Hej! Jag har också erfarenheter av att känna mig sviken trots att jag är en snäll människa. Det har väckt mycket hat inom mig genom åren. Men jag har samtidigt haft en stark önskan om att bli fri inombords en dag och hitta rätt verktyg för att kunna må bra och bli lycklig.  Det jag lärt mig är att bort om Glädje och bortom Sorg, finns ett läge som är neutralt, enkelt och oerhört skönt att vara i! Ett läge där man inte bryr sig lika starkt om hur andra är eller hur man är mot andra. Man behandlar andra automatiskt med respekt för att man är mer närvarande.  Du har ALLA verktyg i världen för att må bättre och få kontroll över negativa känslor och tankar. Jag kan förklara mer om du vill höra 🙂

Anonym skrev:

Hej! Jag har också erfarenheter av att känna mig sviken trots att jag är en snäll människa. Det har väckt mycket hat inom mig genom åren. Men jag har samtidigt haft en stark önskan om att bli fri inombords en dag och hitta rätt verktyg för att kunna må bra och bli lycklig. Det jag lärt mig är att bort om Glädje och bortom Sorg, finns ett läge som är neutralt, enkelt och oerhört skönt att vara i! Ett läge där man inte bryr sig lika starkt om hur andra är eller hur man är mot andra. Man behandlar andra automatiskt med respekt för att man är mer närvarande. Du har ALLA verktyg i världen för att må bättre och få kontroll över negativa känslor och tankar. Jag kan förklara mer om du vill höra 🙂

Hej! Jag har tagit allt det negativa till att ta grejer till en positiv sak jag är starkare som människa men det är ändå jobbigt. Exempel i skolan såg alla ner på mig tog den energin för att förbättra betygen för att bevisa att dem har fel om mig.

Men grejen är jag blir sviken om och om igen blir less, jag är inte så snäll att jag låter folk köra över mig! Utan blir sviken hela tiden haha

Jag trodde jag var den ende. För varje slag jag fick och för alla lärare som tryckte ner mig så hade jag alltid en kraft inom mig som sade att jag skulle bevisa att de alla hade och gjorde fel. Behöll mina goda betyg trots mobbande lärare och kämpade till mig ett “bra” jobb så småningom. Lärde mig dock en svår läxa alldeles för sent: Att jag alltid blir lämnad och sviken, för sådana som mig finns ingen empati. Hade jag bara varit lite klipskare hade jag fattat vinken redan som barn när jag inte fick leka med andra barn för att jag var alkoholistens unge.

Anonym skrev:

Jag trodde jag var den ende. För varje slag jag fick och för alla lärare som tryckte ner mig så hade jag alltid en kraft inom mig som sade att jag skulle bevisa att de alla hade och gjorde fel. Behöll mina goda betyg trots mobbande lärare och kämpade till mig ett ”bra” jobb så småningom. Lärde mig dock en svår läxa alldeles för sent: Att jag alltid blir lämnad och sviken, för sådana som mig finns ingen empati. Hade jag bara varit lite klipskare hade jag fattat vinken redan som barn när jag inte fick leka med andra barn för att jag var alkoholistens unge.

Känner igen mig så mycket precis samma här! Du är inte ensam!

Anonym skrev:

Känner igen mig så mycket precis samma här! Du är inte ensam!

Det har hänt rätt mycket i mitt liv sedan jag läste denna posten första gången och svarade på den. Var aktivt ledsen, besviken och jag vet inte allt jag kände. Tror det har hjälpt mig att du finns ganska mycket. Nu funderar jag istället över vad jag ska göra för att ta mig ur bubblan, Min tillit till omgivningen är inte på topp just nu. Och när jag tänker efter så har min närmsta omgivning inte så mycket att erbjuda när det gäller sann närhet. Så jag har börjat gå en promenad om dagen och jag tror det har hjälpt mig en del. Är inte som att hela världen blir underbar bara för det, men jag får möjlighet att fundera över lite andra saker som jag inte funderat över på länge, saker som vad jag faktiskt vill.

Tror att det har hjälpt mig att bearbeta min verklighet också. För om jag inte kan lita på de som är nära mig, så måste jag bygga mig själv, så att jag åtminstonde har någon att lita på. För i Slutändan måste vi bära oss själva, och eftersom jag inte kunnat det, så har det gjort ännu ondare med andras svek.

vet inte vart jag ville komma med det här. kanske bara ville säga att jag kanske är på rätt väg för att bygga mig själv igen, där ens styrka kommer ifrån hur världen är och inte hur den borde vara. För herregud vad jag önskar att den inte vore på det här viset.

Hoppas du hittar något som lyfter även på dina axlars vikt lite!