Droger har alltid funnits runt omkring mig. Enda sedan barnsben. Med två föräldrar som har/är missbrukare så har droger varit en del av vardagen. Det har varit naturligt. Nu när jag har blivit lite äldre så har droger blivit en intressant sak för mig. Varför valde mina föräldrar droger framför mig? Vad är det som är så bra med detta?
Dessa frågor har fått mig själv att testa. Första gångerna tyckte jag om, det var en skön känsla. Jag fick känna något annat än all ångest. Ångest för att min lillasyster är död. Ångest för att jag i stort sett är ensam. Ångest för livet helt enkelt.
Men för ungefär två veckor sen så skulle jag fly denna ångest. Jag blandade och råkade av misstag missbedömma vilka konsekvenser detta skulle få.
I början kändes det som vilket vanligt rus som helst. Men sen så började jag känna att något var konstigt, jag hade inte alls någon kontroll över min kropp och kände inte känsel i vissa delar av kroppen. Men jag brydde mig inte. Men det blev värre. Jag kände att jag inte kunde andas, det var tungt och andas och jag behövde koncentrera mig så att jag inte skulle glömma. Detta samtidigt som jag stod och spydde gav mig ren och skär panik.
Jag var helt säker på att jag skulle dö. Mitt liv skulle ta slut här. Jag skulle aldrig mer få se min fina lillebror som jag älskar dyrt och heligt. Jag skulle aldrig kunna få gå klart skolan. Resa, gifta mig. Göra alla fina grejer i livet. Jag har nog aldrig känt en så enorm rädsla i hela mitt liv. En panik som tog över hela min kropp. Att dessutom komma in till akuten och se att ens puls ligger på 140 gör inte saken bättre. Har nog aldrig känt mig så liten som när jag sa till läkaren ”lova mig att jag inte kommer dö”. Till svar får jag då, jag kan inte lova dig det.
Men jag lever. Och jag har lovat mig själv att ta vara på denna chans. För jag vill inte hamna där igen. Och även fast jag har trott det, så vill jag inte dö.
