Hjälp mig, jag oroar mig för min framtid!!

Det känns som om jag har förstört mitt liv. Jag är 27 år och har inte haft ett jobb tidigare, bara praktik och gymnasial utbildning på musiklinje, visserligen med bra betyg i nästan alla ämnen. Har också gått ett år på folkhögskola i samma riktning. Sen gick jag ett tekniskt basår på KTH där jag klarade alla kurser utom 1. Sen var jag världens största idiot och sökte massa kurser på universitetet som jag inte lyckades fullfölja. Från mars 2020 till mars 2021 hade jag praktik på 2 arbetsplatser, ICA och ett hunddagis. Sen en mobiliseringskurs som gick ut på att få unga vuxna personer ut i arbete. Bor just nu hemma med mina föräldrar och storebror. Har sökt en komvuxlinje för installationselektriker till oktober som jag baserade på en god yrkesprognos framöver, men vet inte hur jag känner för det. Jag har sökt massa jobb, men har inte gått till intervju än. Beror nog på mitt relativt tomma CV som inte räcker för konkurrensen med andra kandidater.

Snälla, säg inte att detta är slutet för mig! Jag tror jag undviker att se framåt för då får jag stark ångest. Ångesten gör också att jag inte kan koncentrera mig när jag skriver ansökningar då jag vet att jag kommer ha det svårt att förklara mitt CV på intervjun. Att vara isolerad utan vänner gör det inte bättre. Jag vill inte dö, men mina ångesttankar säger mig att detta är slutet.

[Olive Hufuvi]

Ångesten kan verkligen ställa till det, den sänder ju signaler om att det är stor fara som väntar en, men ack, så fel det är. Faktum är att det oftast inte alls är så. När du väl befinner dig i det du har ångest så går det vägen. Tro på dig själv!! Du har ju gjort massor av bra saker, fått bra betyg dessutom och du fortsätter med att försöka. Bra jobbat! Se till att titta på de jobberfarenheter du gjort och att försöka vara nöjd med dina insatser. Det kommer att leda dig vidare. Sedan gör man alltid också misstag och mindre bra erfarenheter på vägen, det hör till, och bäst är att försöka hitta din väg i hantera dem.

Ensamhet och isolering är svårt, jag vet…har du någon i din närhet du kan prata med? Försök ta kontakt och öppna upp, det finns kanske fler som känner på liknande sätt i din närhet. Samtalskontakt kan också vara en väg, att sätta ord på det som “skaver” i en. Stor kram <3

Tack för stödet, det känns bättre nu. Jag vet vad som var problemet, men kommer bli svårt att förklara det på intervjun på ett bra sätt. Kram <3