Fasad, varför…

Hej,

jag har länge funderat på varför vi alla behöver fasader och skal för att ta oss igenom vardagen. Jag framstår alltid som en trygg och stabil gran där alla kan hänga sina julkulor och tynga ner grenarna, snart kommer jag tippa över rötterna håller på att rutna bort.

Jag jobbar som chef och det är alltid jag som behöver vara den “vuxna och professionella” i alla samtal. Det är okey att mina arbetstagare att bryta ihop och klanka ner på företaget (och mig) men jag får aldrig säga ett omotiverat ord till någon för då kränker jag dem, mobbar dem eller något ännu värre. Det blir som att gå på nålar hela tiden, man kan inte vara sig själv för då kan något man säger uppfattas på fel sätt, även om jag absolut inte menar något med det.

Det betyder att jag behöver spela en roll hela tiden… för det är inte bara på jobbet man behöver anpassa sig till andra. Jag har gjort det hela livet i alla situationer, till den milda grad att jag inte längre vet vem jag är.

Jag ska åka på semester idag, planen är att hälsa på olika kompisar/vänner/bekant runt Sverige i 2 veckor men jag tror faktiskt inte jag orkar. Spela den framgångsrika, glada, den som inte har några problem i världen.

Jag funderar alvarligt på att bara sätta mig i en granskog någonstans och låta myggen äta upp mig. Jag vill bara gråta, jag är ensam i mig själv, jag är ensam var jag än är för jag vet inte vem jag är.

I omgångar dricker jag för mycket för att då slipper jag i alla fall tänka för en stund, mitt problem med att sätta sig i denna granskog är att jag inte tror att jag kommer att orka resa mig igen. Jag kommer att bli kvar där…

Fasaden och rollerna vi spelar för att överleva hur tar man bort dem om man inte vet vem man egentligen är eller vem man vill vara…

Kan det vara att du är fruktansvärt utmattad just nu och mest av allt bara skulle behöva omtanke själv för en gångs skull? Att andra tog hand om dig ett tag? Eller där det inte är vore så skevt att motparter får agera “barn” och du själv får balansera upp det och bli den “vuxna” för att inte konflikter ska brytas ut?

Arbeta som chef beskrev någon är lika svårt och krävande som att ta hand om ett gäng dagisbarn. Det ageras oftast ut både det ena och det andra (inte sällan heller barndomar och inre konflikter misstänker jag väldigt starkt). Själv fick jag sluta som chef för utvecklade faktiskt en förskräcklig människosyn av allt jag fick bevittna. Blev orolig över hur negativt jag började se på sk. “vuxna människor”.

Med det sagt tror jag det här med fasad och att inte tillåtas bryta ihop kanske framförallt handlar om att det finns en obalans i de miljöer man befinner sig i? Alltså att själv vara den som är flexibel, medgörlig, som sprider god stämning och bjuder till, medan andra hänger de där kulorna i julgranen som du beskrev. Så fantastisk målande beskrivning.

Jag tror på att hänga lite egna kulor på andras granar och se vilka som håller. De som håller kan du fortsätta umgås med. De som direkt avvisar är såna vars kulor gärna får ramla till marken, tänker  jag  <3

Nu är semestern över för denna gång och precis som vanligt så bett jag ihop och gjorde det som förväntades av mig. Log och var trevlig, underhåll andra och fick höra deras ledsamma och roliga historier.

Du har nog rätt i att det är dags att se vilka grenar som knäcks och vilka som håller, men jag är rädd för att bli besviken. Jag har redan bilden av att alla är själviska, jag, jag, jag och aldrig vi (om det inte är något de vill att vi (jag) ska hjälpa dem göra). Jag vill inte ha den bilden bekräftad för vad finns kvar då?

Ibland tror jag det är lättare att vara där för en okänd istället för någon jag tror mig vara nära, är jag nära så finns risken att bli sviken. Det är inte lika lätt att bli sviken på någon som jag inte har några förväntningar på.

Granskogen finns kvar där ute och ibland så känner jag att den lockar, för att se om någon därute verkligen skulle sakna mig… och skulle de då sakna mig för mitt jag eller skulle de bara sakna den lojala vännen som alltid har ett lyssnade öra och som alltid finns där när de behöver.

Allt är bra så länge man inte hör något brukar man säga… men det får inte heller bli för tyst, för då har det troligen hänt något ordentligt…

Vad tufft! Låter som att det inte är meningsfullt för dig att axla rollen som “en givare”? Att du är extremt trött på det? Kan tänka mig att det kan bli lite chockartad för omgivningen om det dyker upp lite gränser att de får klara sig själva i högre omfattning än tidigare? Kanske är det lite så också att man heller inte saknar kon förrän båset är tomt? Tror inte du nödvändigtvis behöver sätta dig i skogen, fina du, utan jag tror i ditt liv att du kan sluta le för att vara till lags, sluta lyssna så öronen trillar av, och var istället tydligare med dina behov? Det kan resultera i att de som utnyttjat dig får sig en tankeställare och själva börjar engagera sig i ditt mående. Du vaskar ut guldet <3 Det är ändå inga relationer att bygga vidare på om det ska vara så ensidigt? Men jag förstår din oro och smärtan det kan resultera i att tvingas se med vitögat att ens närstående var precis så egoistiska som man befarade. Det kan ur ett längre perspektiv dock öppna upp för jämlika relationer. Att man släpper in andra personer och som naturligt väljer att bidra själva?

[Olive Hufuvi]

Oj vad jag känner igen mig i din upplevelse. Jag har också varit där, varit den där klippan som alltid bryr sig om andras väl och ve på arbetsplatsen, och som i min roll (ej chef, men liknande) upplevde att jag gav, gav och gav och inte fick något tillbaka. Vägde orden på guldvåg, för som du skriver, allt kan förvridas och misstolkas. Det var inte alltid så, i början var jobbet roligt och stimulerande, inflytandet och att min kompetens utnyttjades gjorde att jag växte. Men sedan, det svåra med konflikthantering. Inte min starka sida..det är lätt att ta på sig av andras “shit”.  Men individerna som jobbar på företaget har ett eget ansvar, det är hur man lyckas förmedla detta det egna ansvaret, som chef…och sätta upp sina egna gränser på ett bra sätt. Mycket svårt!

Att hålla fasaden blev för mig ett sätt att visa att jag “pallade trycket”. Galet för det gjorde jag ju inte innerst inne. För mig blev det så att jag började dra mig undan på olika sätt. Tyckte inte om mina kollegor längre, kände att de var otjänstvilliga och lata mm. Till slut förstod jag att jag måste göra något annat och där är jag nu.

Tack för att ni finns där, jag skriver nog mest detta för min igen skull. För att få sakerna jag tänker ner på pränt utan att egentligen förvänta mig några svar.

Jag har gjort denna resa/cirkel flera gånger tidigare. Jag har slutat vara chef och blev “expert” istället, för att jag förlorade så mycket av min egen trygghet och självsäkerhet. Eftersom jag är duktig och ansvarskännande så har jag också svårt för att inte göra någonting när jag ser att det behöver bli gjort. Tyvärr leder detta till att jag blir chef igen och jag vet att jag behöver göra något åt den situationen, men jag är inte lyckligare när jag inte är chef. Det blir en ond cirkel eftersom jag inte vet hur fasaden ska släppas…

Mina vänner och familjen vet att det är till mig man vänder sig om det är något man behöver ha hjälp med vare sig det är något fysiskt, pengar eller bara ett lyssnande öra. I sig tycker jag att det är bra, det gör att jag för stunden känner mig uppskattad/älskad. Jag har egentligen precis som jag skrev inledningsvis ett bra liv, det finns ingenting att klaga på.

Jag har insätt att jag behöver mer egen tid än jag trodde tidigare så jag har börjat dra mig undan från allt, där av metaforen med granskogen. Jag behöver verkligen bara hitta mig själv, vem det nu är?

För det är här det blir svårt jag vet inte vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig lycklig? Jag har lyckats bygga upp en fasad som t.o.m jag tror på oftast men det är helt tomt bakom den. Det finns ingenting där…

Jag är driven, jag har ingenting emot förändringar (snarare tvärt om), jag har prövat/prövar på det mesta och bangar inte när någon vill dra iväg på, egentligen vad som helst… men ingenting av detta betyder någonting.

Jag är en sökare, men jag vet inte åt vilket håll det blir varmare och när det blir kallare, på jakt efter mitt eget jag.

Nu är jag här igen, detta är mitt sätt att skriva av mig inser jag. Sa upp mig från jobbet i fredags, det känns helt rätt för att vara där gör att jag känner att jag gör våld på mig själv… Jag skulle lika gärna kunna slå på själen… riktigt banka skiten ur den. Känner mig som en otvättad trasa, grå och daskig och ingen spänst kvar alls. Där det bara blir skitigare när man försöker tvätta med den.

Till trots för att jag förklarat för företaget att jag inte mår bra av att vara här och att jag vill sluta så snart det går så kommer de troligen att hålla kvar mig hela uppsägningstiden (eller tills dess de hittat en annan lösning… vad det nu är), det känns som en evighet, 3 månader har aldrig känts så långa och jag vet inte hur jag ska klara av det.

Funderar på att sjukskriva mig, bara gå hemma och ta hand om mig ett tag… men det tar emot, har aldrig varit sjukskriven… eller så ska jag bara vara tvärviggen och visa hur dåligt jag mår på jobbet. Risken är bara att jag skäller ut någon ordentligt bara för att få det ur mig. Bygger den dåliga stämningen ännu värre, vilket kommer göra att jag mår ännu sämre. Har inget tålamod med andra just nu, tycker bara att alla är dumma i huvudet och gå i försvarsställning bara någon öppnar munnen. Varför ser ingen hur dåligt jag må här…