Usch vad hårt. Desto högre man har satsat, desto hårdare faller man ju. Hemskt, men också modigt att ha vågat vara så ambitiös.
Det låter som att du har försökt räcka till (och mer än så) på i princip alla håll och kanter. För andra, för dig själv. Utan att sätta gränser eller få hjälp med att fylla på energi från någon.
Det är inte konstigt någonstans att du kraschade. Jag hoppas att du får vila, och kanske hittar nya sätt att strukturera livet på som gör att du inte behöver kämpa så enormt hårt.
Hur känns det om du skulle säga nej, inte vara nummer 1 eller perfekt? Vad väcker det inom dig?