Våldtäkt och skam

Hej!

Nu blir det väldigt tunga och svåra ämnen jag skriver om…

När jag var väldigt liten under 10 år blev jag utsatt för våldtäkt i skolan av ett annat barn som var lika gammal som mig under 15 år.

Det har snart gått 10 år sedan denna händelse skedde och jag insåg ganska nyligen bara för ett 1 år sedan vad det faktiskt var som hände och det var inte förrens 1 år sedan jag började kunna sätta ord på detta.

Jag minns denna händelse så väl trots att det var många år sedan. Minns många detaljer mm.

Jag känner mycket skam kring det som hänt och kring hur jag kunde gå med på en sådan sak. Jag har förståelse för att jag bara var ett litet barn när det här hände och jag var väldigt förvirrad och chockad och vågade inte argumentera emot. Jag försökte argumentera en del emot och försökte frågesätta men han fortsatte bara pressa mig att jag skulle ta av mig mina kläder. Så jag gjorde det för att han sa att jag skulle göra det. Men jag förstod absolut inte i stunden vad som skulle ske om jag gjorde som han sa. Jag var som sagt jätteliten, bara ett barn, blyg och tillbakadragen och även under den här tiden var jag mobbad under många år, hade inga vänner och hade det hemskt och otryggt hemma.

Personer i min närheten, mina föräldrar och min psykoterapeut vet att jag blivit våldtagen då jag har vågat berätta på senaste tiden men jag har aldrig vågat prata mer djupare in i detaljer kring händelsen. Jag har hållt allt för mig själv.

Det var väldigt mycket som hände under den här stunden jag blev utsatt och utnyttjad och det pågick länge för att vara länge. Inget våld eller hot var inblandat.

Jag känner en otrolig skam över händelsen och jag blir äcklad av händelsen men jag känner mig också äcklad själv att jag kunde gå med på det. Och jag känner mig lite äcklad att kolla mig själv i spegeln när jag inte har kläder på mig för det påminner om det som hänt.

Ingen vet som sagt mer djupgående detaljerna om den här händelsen och jag tänker på det här ofta då bilder kommer upp i huvudet ofta. Om jag fick välja skulle jag vilja radera dessa minnen ur mitt huvud men jag vet att det inte går.

Jag undrar bara, hur går man vidare efter en våldtäkt? Och räknas det som ett trauma? Borde man prata om det som hänt trots skammen och skulden kring det tar över och man har jättesvårt att lita på människor?

Borde jag ta upp det här för min psykoterapeut igen men mer djupgående? Jag har känt honom i 2 år och gått i terapi under den tiden och jag känner mig trygg att prata med honom.

Eller borde jag bara glömma det här? Släppa det förgågna?

Någon som har några råd, gärna flera på vad jag skulle kunna göra för att gå vidare? Om jag borde prata om det, eller inte? Och hur jag skulle kunna tänka kring det som hänt? Uppskattar verkligen alla svar jag får. Tack så mycket. 🙏

[Indigo Jysyne]

Hej!

Låter hemska det du varit utsatt för. Jag tror det kan vara bra att prata att det är läkande i sig. Vissa har jag hört att de tycker det fungerar att skriva av sig men har du en trygg kontakt som lyssnar på dig och speglar dig så är det säkert jättebra att prata om detta. Själv har jag inte varit utsatt för någon sådan traumatisk händelse men jag har ändå lidit av psykisk ohälsa. Något som jag främst tror beror på att jag kom från en dysfunktionell familj med mycket psykisk misshandel. Jag har därför haft väldigt dålig självkänsla och ett dåligt självförtroende. Det som hjälpt mig mest är att jobba med positiva affirmationer. Att byta ut negativa tankar mot positiva stödjande tankar. Sedan har jag också gått i samtal som  såklart varit till hjälp. Hoppas du hittar ett sätt att må bättre. Kramar❤️

 

Hej!

Vilken traumatisk upplevelse du varit med om!

Du beskriver väldigt bra hur ambivalent du är om att prata djupare om händelsen. Men hur fungerar du i en relation med en man nu? Kommer upplevelsen tillbaka eller finns den inte där?

Om du känner att den påverkar relationen, eller hur du själv mår, tycker jag att du ska fundera på att ha djupare samtal om upplevelsen, så att du får en chans att komma vidare.