Skrivit ett par gånger tidigare om min depression och ångest..
Jag har nu fått diagnos för mina mag/tarm besvär, Ulcerös kolit som är en kronisk tarmsjukdom och den är autoimmun så mitt egna immunförsvar attackerar mina tarmar.
Fått börja på mediciner som ska tas varje dag, kortison i 6v sen en underhållsmedicin som jag måste ta hela livet om den funkar och om jag klarar av den.
Funkar inte det finns det en del andra mediciner man kan pröva innan annars kan man vara tvungen att behöva gå igenom en operation..
Precis när man hamnar rätt i sitt arbete med hundar, så slås man ner. Hela mitt liv är förändrat med sjukdomen och det som komma skall.
Smärtorna, toabesöken samt ingen kontroll över det, järnbrist, ständig trötthet mm.
Just nu är jag så trött helt utmattad troligtvis beror det mest på att jag har järnbrist och fick järndropp i veckan.
Hur ska jag klara av det här? Hur ska jag orka det här?
Hur ska jag orka det psykiska påfrestningarna sjukdomen även drar med sig?
Men så även det fysiska som är varenda dag.
Ena stunden vill jag inte ge upp, utan vill gå ut med det och allt vad det här innebär så folk förstår vad för sjukdom det är och hur den är att leva med. Vilka konsekvenser det ger mm. Jag vill att folk ska följa min resa.
Men så inser jag hur många steg jag behöver ta för att orka leva med det.. Hur ska jag kunna åka iväg och jobba som tidigare, långa bilturer, träna hundar i skogen och åka iväg på saker när magen kan krångla hela tiden. Hur ska jag våga? Hur ska jag klara av det?
Alla sjukhusbesök, vissa jobbigare än andra.
När jag var 18år fick jag artros i höften och det släckte många karriärsval för mig, nu som 21år kommer ännu större motgång som är så mycket värre.
I lördags vaknade jag tidigt på morgonen och kunde inte sova för att mitt huvud gick på högvarv, allt ifrån när jag fick järndroppet, sjukdomen, medicineringen, framtiden som släcktes, varenda liten detalj ifrån allt som komma skall, gick runt i huvudet gång på gång och jag kunder inte sluta tänka..
Det känns så hopplöst och det skulle vara så mycket enklare att inte leva, att få slippa allt det här.
Men så vaknar man nästa dag och tar sig genom det ändå trots att man bryter ihop var och varannan dag.
Jag är trött på att meningen med mitt liv är att vara ständigt sjuk.
