Att hålla någon vid liv är inte ett jobb för ett barn

Hej, jag har en sak som jag vill prata om för har aldrig riktigt gjort det. Vill lägga in en trigger varning också för det kommer skrivas om självskadebeteende och självmordstankar.

Ska försöka att inte gå in på för mycket detaljer för ifall någon jag känner mot förmodan är inne på den här sidan så vill jag inte att de ska veta vem jag är.

Jag är i mina sena tonår och jag har i några år haft en vän som har kämpat med depression, självskadebeteende och självmordstankar i många år. Våran vänskap började i princip med att hen berättade för mig att hen var deprimerad och ville ta livet av sig. Efter jag fick höra de orden vändes hela min värld upp och ner och ett väldigt bra tag framöver (lite mer än 2 år) var jag denna personens stöttepelare i vått och tort kan man säga. Hen var väldigt öppen med sitt självskadebeteende och självmordstankar. Hen kunde skada sig framför ögonen på mig och då var jag såklart tvungen att stoppa hen. Hen ringde mig, skickade sms och bilder, allt handlade om hens psykiska ohälsa. Jag blev som hens privata psykolog. Hen träffade en riktig psykolog också, men hen vägrade öppna upp sig hur mycket jag än försökte peppa.

Det hände några gånger att jag var tvungen att leta efter hen när hen hade rymt iväg och skickat något sms. “Tack för allt” “Hejdå” “Jag drar till himlen nu” eller något i den stilen kunde det stå. Du kunde man hitta hen vid någon bro eller vid tågräls. Polis ringdes vid något tillfälle.

Jag fick efter ett tag reda på att hen hade det dåligt hemma, hens föräldrar var orättvisa och behandlade hen illa. Mina föräldrar hjälpte till att orosanmäla till socialen.

Varje dag gick jag runt och oroade mig för min vän. Och varje dag fick jag sms, telefonsamtal, eller träffade hen och nästan varje gång var jag tvungen att hjälpa. När vi träffades kunde hen få utbrott då hen kände sig tvungen att skada sig själv. Det enda som gick att göra då var att få hen att sätta sig ner och bara hålla fast vid hen och prata tills hen lugnade ner sig. Men ibland gick det inte och det slutade med att jag eller min andra vän fick torka hens blod. Jag och andra ringde bris flera gånger, försökte övertala vår vän att prata med sin psykolog, och försökte finnas där hela tiden oavsett vad. Och vi var där mer än någon. Vi brydde oss så mycket så att det gjorde ont.

Förra året minskade vår kontakt och nu har vi knappt någon kontakt alls. Det var jag som sakta drog mig undan när hen började må bättre och skickade mindre meddelanden till mig. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag själv hade mycket egna problem och under just den perioden var jag väldigt arg på allt och alla och stötte bort många. I samband med att vi hade träffats utvecklade jag själv ett självskadebeteende som jag har haft av och an hela tiden vi har känt varandra och har fortfarande, hen visste också om detta. Jag hade också mycket problem med återkommande depressioner, och hen var typ den enda som märkte. Vi var typ beroende av varandra när vi var vänner på grund av vi båda mådde dåligt och fanns där för varandra. Nu i efterhand inser jag hur ohälsosam våran vänskap var.

Minnena från våra år som vänner hemsöker typ mitt huvud, jag tänker så ofta på det. Och varje gång jag tänker på det blir jag både arg och ledsen för det som hände under de åren är en stor anledning till att jag började må så pass dåligt. Min väns bekymmer blev mina bekymmer också utan att jag ens insåg det i stunden. Jag klandrar inte hen över huvud taget, det skulle vara så jävla orättvist för det var ju inte hens fel att hen mådde dåligt. Men jag verkar inte kunna lämna det förflutna bakom mig, så nu är jag här med minnen och smärta och utan någon att prata ut med. Så istället skriver av mig här i hopp om att kunna somna med ett aningen lättare hjärta ikväll.

Förväntar mig inget svar på detta utan ville bara dela med mig av min historia. Om någon i min ålder och yngre läser detta och oroar dig för en vän som mår väldigt dåligt så har jag några ord jag vill säga till dig:
Du är inte ensam
Lägg inte för stort ansvar på dig själv, det är inte din skyldighet att få personen att må bättre.
Du ska inte gång på gång behöva hindra någon från att skada sig, eller torka någons blod, som jag fick vara med om. Du ska inte behöva oroa dig för någon annan det första du gör när du vaknar och det sista du gör innan du somnar. Du ska inte behöva agera psykolog varenda kväll. Du ska inte behöva hålla någon vid liv. Det är inte ett jobb för ett barn. Ta hjälp av vuxna. Att berätta för en tillitsfull vuxen och peppa din vän att prata med en vuxen (psykolog, förälder, lärare, annan) är det absolut hjälpsammaste och mest ansvarsfulla du kan göra.
Ta hand om dig själv också, och försök ha roliga stunder med din vän istället för att allt det deppiga ska ta över eran vänskap. <3