Uppgivenhet och rädsla

[Red Vurebu]

Är det bara jag som känner uppgivenhet och rädsla? Har inga problem med att vara mindre social,  men börjar känna uppgivenhet och frustrerad att det aldrig vänder och att vaccineringen går så långsamt.

Har haft några kämpiga år och den mentala hälsan var inte  i bästa skick heller innan pandemin.

Idag har jag svårt att se att det finns en framtid efter detta och min motivering att gå upp och arbeta blir allt tyngre. Allt känns mörkare och mörkare. Dagarna går och inget händer till det bättre. Mer mutationer, ökande och skenande smittor.  Folk som måste till exempel  till fjällen etc.

Är väldigt rädd för att bli sjuk och min rädsla ställer till det för mig i vardagen och försämrar både hälsa, livslust och gör det jobbigt för mina anhöriga.

Finna det någon som är i liknande situation eller har varit där och lyckats ta sig vidare?

Eller är jag ensam?

Kan tillägga att det finns anhöriga som behöver min hjälp vilket försvårar situationen ytterligare och pressar mig ännu mer.

Någon som har goda råd att ge eller bara lite “tröst”?

Stor kram till dig!

Kan absolut relatera till uppgivenheten och smärtan – psykiska problem som oroar en och även har förvärrats betydligt. Det har varit under en väldigt lång tid som detta har pågått. Usch!

Något som är upplyftande är kanske att höra att Israel har börjat öppna upp landet igen eftersom att smittspridningen minskat pga. så lyckad vaccination i befolkningen. Det innebär också att Pfizers vaccin biter hyfsat bra på mutationerna. Även England har minskad smittspridning pga. vaccineringen. Och USA.  New York har börjat vakna till liv. På Twitter har jag även läst att internationella reporters eller vad jag ska kalla det för, som är insatta i pandemin och varit det under hela tiden, skriva saker som att de börjar se ett slut på pandemin. Med andra ord verkar det vara så att vetenskapen räddar oss i det här med fantastiska vaccin. Och då att man lär få ta lite “booster” framöver för att kontrollera mutationer. Sverige har tydligen också nåt vaccin på gång som ska vara bra. Och i Finland håller man på med nåt vaccinspray som ska vara klart till årsskiftet. Med andra ord tror jag verkligen att vi är på väg in i ljuset nu. Ska bli så mysigt i vår och sommar när fler och fler har vaccinerats och vi kan våga mötas igen <3 Håll ut fina du!

 

[Red Vurebu]

Men hur hittar man orken att överhuvudtaget klara sig dit, till den tid när vaccineringen har kommit igång?

Hur hanterar man rädslan tills dess som nu varit i kroppen i 1 år.

Varje dag är en kamp som känns tyngre och tyngre. Dels pga rädslan men också den mentala kampen att räcka till för anhöriga som behöver hjälp och stöd.

Att aldrig hitta någonstans att få ro och vila. En hjärna som går på högvarv.

Finns det någon som helst sätt att klara det utan att ramla ihop framför mållinjen!?

I april eller maj verkar de starta för allmänheten generellt i landet. Så i bästa fall pratar vi ca 30 dagar till. Det är kanske något att påminna sig om för att orka det sista?

Om du är väldigt rädd för att bli smittad såhär i slutet råder jag dig att vara extra försiktig. Jag tror inte på tipset att ta fler risker när man är orolig, utan jag tror på att se till så man inte blir smittad helt enkelt. Stanna hemma. Om möjligt förstås med arbetssituationen.

[Red Vurebu]

Jag är så försiktig som det redan går och kan tyvärr inte göra mer. Har anhöriga som behöver stöd och praktisk hjälp vilket gör att pressen ökar på mig och gör att jag inte kan isolera mig fullt ut som jag skulle vilja för att må som bäst, tyvärr. Känslan att inte räcka till och att inte orka fullt ut, allra minst för min egen del är värst. Att inte kunna göra det som är allra bäst för mig.

Är nog mest livslusten och framtidstron som håller på att ge vika. Att jag inte kommer att få livsorken tillbaka. Att energin aldrig kommer tillbaka. “Livsenercin” var låg även innan pandemin efter en lång tids jobbiga händelser.

Så nu börjar det kännas ohållbart.  Men jag är förmodligen inte ensam tröstar jag mig med….

 

Ah, jag förstår! Bra att du lyssnar in dina signalerar. Tänker att det är fint att hjälpa men det kommer till en punkt när man måste dra en gräns för sin egen hälsas skull. Låter som att det är där du är just nu? Är det mat och inköp som du framförallt hjälper till med? Verkar finns organisationer man kan kontakta som kan hjälpa till med det istället. Kanske något som är värt att kolla upp?