Hopplöst

Har nu haft diagnosen svår depression i 1 år, mått dåligt även innan men inte så här. Står på Voxra, sertralin, litium. Tar även zopiklon och melantonin till natten. Har fått 8 ECT beh. Har börjat självskada mig själv, detta har även eskalerat. I maj förra året gjorde jag ett självmordsförsök. Önskar inget hellre än att detta ska få ett slut men jag kan inte se att det gör det. Allt känns MYCKET hopplöst just nu. Vet inte hur jag ska orka leva vidare om jag ska må som gör jag gör nu. Går hos en underbar kurator på öppenpsyk som verkligen lyssnar och vill hjälpa mig.men jag börjar känna mig mer och mer som en belastning. Min sambo kan inte göra det han vill och mina barn blir påverkade. Vet ej om jag orkar mer.

Oerhört jobbigt för dig! Kom ihåg att du är otroligt stark som fortsätter kämpa! Du är otroligt duktig som fortsätter trots ditt mående! Depression är en fruktansvärd sjukdom, men kom ihåg att det är en sjukdom, den definierar inte dig som person! Du är en fantastisk person som troligtvis har kämpat otroligt mycket i ditt liv, kanske lite för mycket så du har hamnat där du är nu. Skyll inte på dig själv! Tillåt dig att vara där du är, tillåt dig vara vilsen. Acceptans är vägen framåt. Det finns alltid en väg framåt även om den känns otroligt mörk just nu! Försök hitta ljusklumparna i ditt liv. Det kan vara minsta lilla. En kopp kaffe, en låt, en dusch vad som helst. Försök planera dagen med saker som kan vara överkomligt. Tex försök gå upp, drick ett glas vatten osv. Kom ihåg att du är oerhört stark som har kämpat hela ditt liv! Försök bara kämpa lite till, du förtjänar så mycket mer och det finns människor som älskar dig! Tillåt dig själv att var där du är nu, tillåt dig vara svag för att orka ta mya tag! Du är stark!

Anonym skrev:

Har nu haft diagnosen svår depression i 1 år, mått dåligt även innan men inte så här. Står på Voxra, sertralin, litium. Tar även zopiklon och melantonin till natten. Har fått 8 ECT beh. Har börjat självskada mig själv, detta har även eskalerat. I maj förra året gjorde jag ett självmordsförsök. Önskar inget hellre än att detta ska få ett slut men jag kan inte se att det gör det. Allt känns MYCKET hopplöst just nu. Vet inte hur jag ska orka leva vidare om jag ska må som gör jag gör nu. Går hos en underbar kurator på öppenpsyk som verkligen lyssnar och vill hjälpa mig.men jag börjar känna mig mer och mer som en belastning. Min sambo kan inte göra det han vill och mina barn blir påverkade. Vet ej om jag orkar mer.

God Lördags e.m. här på MiND Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / skrivelse…

* Jag hör att Du har det långt ifrån lätt och jag undrar om Du har också en läkarkontakt än enbart kuratorn inom  Öppenvårdsmottagningen (öppenpsyk.)?

* Har Du möjligtvis provat MiND;s Självmordslinjen 90 101 eller Chatten eller skicka in ett anonymt mailbrev via mind.se som går utmärkt att samtala om psykisk ohälsa ?

* Om Du vill samtala om ditt mående oavsett om det har med stort eller smått så är Du mer än gärna varmt välkommen att återkomma till mig som anonym medmänniska här på anonyma MiND Forum.

På återseende…