Hej,
Jag hamnade i ett litet trauma förra veckan när min 11 åring bröt ihop och klarade inte att gå till skolan för att hon känner sig utfryst. Vi har kommit fram till att det började redan i våras men att vi har pressat henne varje dag till skolan. Hotat, mutat och tvingat. Men förra veckan tog det stopp. Hon visar nu typ utbrändhetssymptom. Kontakt med elevhälsan och en plan med läraren finns.
Problemet är ju JAG. jag bröt ihop i panikångest och har kämpat i 9 dagar nu för att komma på benen och känner mig som det sämsta stödet åt dottern. Min vanliga teknik för att dämpa ångest är att försöka fortsätta en vanlig vardag men nu går ju inte det? Inget är som vanligt! Dottern som kräver extra, corona som hindrar att man kan få hjälp av nära och kära mm. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp ur det här potthålet denna gång.
