Nu är man i mörker igen. Så trött, orkar inte något. Allt är så tråkigt och jobbigt. Behöver dricka vatten men jag orkar inte. Behöver borsta tänderna men vill bara ligga i min säng, och egentligen vill jag gråta men det går inte.
Är bara tom. Ett ihåligt skal. Allt jag har är musiken i hörlurarna som tar ut det underliggande ilskan åt mig. Önskar jag kunde skrika med, men är bara tyst. Vad skulle mamma tro? Om jag började skrika? Hon skulle tro att jag har blivit galen.
Allt är så jävla meningslöst igen. Finner inte glädje i något, märkligt att tänka att för bara några dagar sedan var jag i skolan och skrattade så mycket med min bästa vän. Hon är den ända som vet vem jag faktiskt är. Vi har hållt ihop i så många år, hon känner mig bättre än någon. Men ändå vet hon inte det här, att jag skriver det här, och att jag ibland planerar hur jag ska dö. Hon vet inte heller om ärren, det gör ingen.
Det var ett tag sedan jag skadade mig nu. Jag har helt enkelt ingen ork, även fast jag skulle vilja känna något verkligt just nu. Jag vet att det inte är bra för mig, så kanske är det bra att jag inte orkar just nu.
Det är tur att jag vet att snart kommer jag vara på topp igen, annars hade jag inte orkat leva såhär mer. Men sedan börjar det om igen. Det är ett kretslopp som aldrig slutar. Och det blir bara värre och värre. Upp och ner som en jävla berg och dal bana, gud så kul vi har det.
The higher I get, the lower I’ll sink
I can’t drown my demons, they know how to swim
