Hej.
Jag skulle vilja prata med någon som är i samma sits som mig. Jag förlorade mitt syskon i suicid för snart ett år sedan och har fortfarande svårt att ta in att hon inte finns mer. Alla tankar på om man hade kunnat göra något annorlunda, om man hade kunnat förhindra det och att man bara vill få en chans att säga hejdå. Det var inte första försöket och hon hade kämpat länge med psykiskohälsa, men vi alla trodde att det var på väg att vända (som de brukar kännas innan man bestämt sig säger vissa) men eftersom hon vart sjuk länge så tyckte vi de kändes annorlunda den här gången. Jag tycker det är svårt att få andra att förstå att man inte alltid orkar låtsas som att det är bra, att man bara vill spy när folk beklagar sig om ”det är sååå jobbigt att det är mörkt ute nu, usch va mitt jobb är tråkigt, etc”, små i-landsproblem som går att göra något åt. Väldigt svamligt inlägg men önskar gärna svar av nån i samma sits.