Mamma ger mig skulden för övergreppen

Hej. Long story very short.

Min styvpappa har sexuellt förgripit sig på mig i flera år. Jag har berättat för min mamma några gånger, och både hon och styvpappan kallade mig dramatisk och att jag missuppfattat. Sen ville dom inte mer med saken. Nu i efterhand, efter år med att “vara där för min mamma, hjälpa henne med allt, alla små syskonen, hjälpa med pengar og hus sysslor, så många år, försöka rädda familjen från en psykisk mishandlande man som förstörde oss allihop,” så bröt jag ihop. Jag klarade inte mer. Jag flyttade ut och isolerade mig i över ett halvt år. Min mamma var rasande. Sen klarade jag inte stå ut mera med hennes trakasserier och ständiga prat om “hur mycket jag hatar henne, att hon inte förtjänar mitt beteende, att jag måste prata med henne annars dödar hon sig själv.” Och då berättade jag. Jag berättade allt. Inklusive att jag har försökt få hennes hjälp angående övergreppen flera år tidigare. Hon nekar, hon vägrar att det har hänt. Först säger hon att jag själv sa att det inte var sant, sen säger hon att det inte har hänt överhuvudtaget, att jag inte ens har nämnt det innan. Hon kallar mig lögnare, säger hon vill dö på grund av mig. Säger att vår vänskap var en lögn. Att jag har vid tillfällen då jag var ett barn, har bett om övergreppen då jag gått med trosor och tshirt i huset som föravaren bodde i. Hon slänger över all skulden på mig, absolut all skuld och behåller kontakten med mannen som utsatte mig. Hon älskar honom men stänger ute mig från mina syskon, från henne.

Och jag är här, helt ensam, helt patetisk och saknar min mamma och familj, älskar henne så högt medans hon slänger så mycket hat och skit på mig. Varför kan jag inte låta henne gå? Varför gör hon såhär mot mig, varför tycker hon att jag förtjänar det? Jag har endast älskat henne, till och med när hon valde att vända kinden mot vad hennes man gjorde mot mig, så älskade jag henne och gjorde allt för henne. Varför är jag den som är helt ensam i julen och nyår, och inte han? Varför får jag all skuld och hat, och hur ska jag överleva. Jag klarar snart inte mer. Jag lider så fruktansvärt, mitt hjärta är i tusen bitar.

 

[Azure Kajiky]

Jag förstår verkligen att du lider fruktansvärt och att ditt hjärta går i bitar. Att först vara med om övergreppen, som är så fruktansvärt att det inte finns några ord, och att du sedan inte blir trodd av din egen mamma. Den smärtan du genomgår måste vara vidrig. Har du någon annan du kan, eller har, pratat med? Eller känns det som att du inte ”vågar” när din mamma inte trodde dig?

Azure Kajiky skrev:

Jag förstår verkligen att du lider fruktansvärt och att ditt hjärta går i bitar. Att först vara med om övergreppen, som är så fruktansvärt att det inte finns några ord, och att du sedan inte blir trodd av din egen mamma. Den smärtan du genomgår måste vara vidrig. Har du någon annan du kan, eller har, pratat med? Eller känns det som att du inte ”vågar” när din mamma inte trodde dig?

 

Hej. Tack för ditt svar. Det betyder mycket. Jag pratar med en psykolog vid tillfället. Problemet är att det verkligen känns som att jag inte blir tagen på allvar. Jag menar det verkligen när jag säger att jag varje minut lider, men det verkar mer som folk tycker jag är dramatisk eller kanske inte förstår mig. Det är okej, men jag har jättesvårt att se ljuset i slutet av tunneln nu. Jag har verkligen förlorat allt. Mina syskon vänder ryggen, min mamma hatar på mig, min psykolog tycker jag ska skärpa mig… Jag har så svårt att se en utväg från att må såhär. Om min mamma skulle dö imorgon, då vet jag att hennes sista ord till mig var att hon vill dö på grund av mig. Hur ska jag leva vidare…

Förlåt. Bara massa känslor och frågande tankar.

Ledsen att höra att du behandlas sådär av din familj, familjen som skall komma före allt. Du som gjort så himla mycket för familjen också. Han en vän till mig som låg i en liknande situation och hen började må bättre med att klippa bandet helt. Vet att detta är enormt svårt att göra också.
Hur kände du dig under tiden du isolerade dig?

Anonym skrev:

Ledsen att höra att du behandlas sådär av din familj, familjen som skall komma före allt. Du som gjort så himla mycket för familjen också. Han en vän till mig som låg i en liknande situation och hen började må bättre med att klippa bandet helt. Vet att detta är enormt svårt att göra också. Hur kände du dig under tiden du isolerade dig?

 

Hej, tack för ditt svar och omtanke. Jag är glad för att höra om din vän, önskar hen det bästa framöver.

När jag isolerade mig mådde jag väldigt dåligt, för det var då det kom upp för mig att mamma inte egentligen kan älska mig, utan hon behöver mig som hennes livsstöd. Om jag inte vill vara det, insåg jag att hon inte vill ha mig. Då är jag ingen nytta. Hon har manipulerat sönder mig utan att jag har förstått det tidigare. Det har varit så svårt att acceptera att ens egen mamma, som man trodde var ens enda bästa vän, har så lätt att vända sig och attackera. Hon har sagt så mycket sårande saker under tiden jag var isolerad, hotat, ringt, smsat, försökt komma in i min lägenhet. Konstant rädsla. Och nu som hon har fått ett pekfinger på sig, där jag har berättat att hon visste men valde att tro förovaren och inte mig så, har hon totalt vänt ryggen, gett mig all skuld för absolut allt.

Jag kan tänka mig att enda sättet är att ge släpp på dem allihop. Men min dumma persona bara sitter alla dagarna och hoppas, och blir besviken, och hoppas o blir besviken. Jag klarar inte släppa dem eller sorgen.

Min vän mår bra just nu. Påminner verkligen mycket om hen. Hen träffade också flera psykologer där hen inte kände att det togs på allvar eller att de inte lyssnade alls. Har du någon annan nära att prata med om detta? Min vän fick lite stöd utav kvinnofridslinjen om du hört om det där. Kanske det kan vara till hjälp där?

Anonym skrev:

Min vän mår bra just nu. Påminner verkligen mycket om hen. Hen träffade också flera psykologer där hen inte kände att det togs på allvar eller att de inte lyssnade alls. Har du någon annan nära att prata med om detta? Min vän fick lite stöd utav kvinnofridslinjen om du hört om det där. Kanske det kan vara till hjälp där?

 

Jag visste inte att någon som mig kunde få hjälp därifrån. Jag kan absolut kolla upp det igen.

Jag är också glad att din vän har det bra nu.

Jag har inte någon att prata med som vill lyssna just nu. Jag har redan försökt, och det gick ett tag. Nu har hen tröttnat på mig, tyvärr. Och jag förstår det, jag förstår det verkligen.

Tack för din hjälp och dina ord. Mycket tack

Vad bra! Så hoppas jag att du lyckas få lite stöd den vägen också ifall det krisar sig.

Ledsen att höra att du inte har någon nära att prata med. Har själv haft lite andra problem och det som hjälp mig mest är att ha pratat med andra online, även om de är anonyma. Att hitta någon som är där för en, som lyssnar på en hjälper så enormt mycket. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig! Du är stark som du är! Du är en fantastisk människa, glöm inte det!

Har läst din berättelse och dialogen…hur mår du idag?