Är man i 20 års åldern som haft rätt trasslig uppväxt, inga tidigare förhållande med någon, problem med social ångest och depression. Har nu träffat någon som är intresserad av mig och jag också är intresserad av. Detta är något jag längtat efter i många år men nu när någon slags möjlighet till förhållande finns här känns det som jag ofta saboterar för mig själv. Dras ofta iväg i känslor och drömmar om hur bra vi kommer ha det när vi lever tillsammans fastän vi bara träffats några gånger. När jag inte får svar på sms eller märker att något jag skrev inte uppskattades lika mycket som jag trott får jag ofta panikkänslor. Denna panik gör att jag ibland skriver saker till personen jag inte menar eller tänkt igenom. Jag vill bara den här personen väl men ibland blir det fel. Jag är så rädd att personen ska tröttna på mig och mina problem.
