Ensamheten ökar när jag inte bli förstådd ur mitt själsliga känsloliv

[Yellow Bojoto]

Jag märker att när saker i livet är tungt.

När jag är i behov av personer runt mig så förstår ”mitt språk”.

Då är det extra viktigt att jag verkligen vet vart jag har personerna i mitt liv.

Jag har liksom inte råd i tunga perioder att samtala med personer som inte förstår ”mina uttryck” kring känslor och tankar.

Jag har inte råd när det är kris att ventilera och öppna upp mig till personer som kan tänkas säga saker som tydliggör att dem ”ej känner mig”.

Med detta menar jag inte att jag inte respekterar och accepterar att vi alla är olika.

Däremot så kände jag mig själv så pass väl att när jag är i kris så behöver jag just de personerna som bara låter mig känna, uppleva och tänka just det jag gör.

För jag behöver älta och bearbeta händelser och upplevelser för då lägger jag mitt ”KASAM”.

För någon som inte känner eller tänker riktigt på djupet så tror jag det blir svårt att hitta den förståelsen som man behöver när man själv behöver förstå. Det blir lätt att det ska slätas över. Vissa kan anse att man är känslig eller att man överdriver, och förstår inte att det är en process som man behöver gå igenom och gärna prata om eller analysera, diskutera, ventilera. Genom att förstå sig själv kan man förstå andra. Vissa kommer susa genom livet och inte alls förstå KASAM. Kan det vara så att det finns personer som anser att det är ”fel” att överhuvudtaget känna och prata om känslor? Att man bara ska vara glad, positiv och tacksam? Anses man kanske för allvarlig och tråkig…Samtidigt förstår jag när du skriver att man ska respektera och acceptera att vi alla är olika, men det innebär ju att man inte får ut någonting av de relationerna, för bearbetning av tankar och känslor kan man ju inte stänga av på kommando och det är väl klart att man vill öppna upp sig och prata om det med någon man anser vara en vän?!
Tanken/ känslan försvinner ju inte förrän ”mysteriet” är löst och man har nyckeln till förståelse. Lite som att lämna in en uppgift eller göra ett prov som man gruvar sig för ända tills läraren ger feedback och man blivit Godkänd. Då kommer lugnet och man lämnar det bakom sig. Fast man behåller kunskapen. För att ältandet och sökandet till slut gav en förklaring och ett svar. Det verkar som om vi alla människor har så olika behov och syn på saker och ting att vi helt enkelt missförstår eller inte har förmågan att förstå varandra många gånger….

[Yellow Bojoto]

Håller med dig och förstår hur du menar.
Fullt ut.

Jag behöver lära mig vem eller vilka runt mig som ”kan ta” min själsliga känslighet.
Som låter mig bearbeta på mitt sätt.

Bearbetningen kan ske snabbt men även ta längre tid.
Processen är sig lik men kommer unikums skeden beroende på händelse, intryck, avtryck, iakttagelse, upplevelse, erfarenhet osv.

När själen får ro så går den ro.

Fast när jag nämner själslig känslighet så är det ej ”att vara djup” bara som jag menar.

Förklarar närmare annan dag ler.
Och tid ☺️

Tack 🤍🙏🏻

Jag har i alla år ältat. Detta kan bli jobbigt för dom som står mig närmast p. g. a att dom i sin tur känner maktlöshet i att inte kunna hjälpa eller att dom inte orkar finnas där. När jag förstod detta så blev det lättare att ta kontakt med en perapeut, kan detta vara något för dig?