Jag passar inte in någonstans

Känner att det inte finns någon diagnos som stämmer in klockrent på mig. Min diagnos på pappret är ADD samtidigt som barndomsanamnes, omgivningens observationer under uppväxten och anhörigintervju talar mer för någon form av autismspektrumtillstånd. Hade svårt att komma in i gemenskapen med jämnåriga som barn men hade lätt för mig i skolan, trots dagdrömmeri och låg mental uthållighet. Koncentrationssvårigheterna har istället ställt till det mer i arbetslivet, när det ställs krav på mer av ett “här och nu”- fokus. Har därför inte vågat ta körkort och är rädd för att alla jobb när jag tagit examen, kommer att kräva körkort. Samtidigt funkar jag som vuxen för bra socialt för att stämma in helt på autismspektrumtillstånd. Skäms då jag känner att jag inte förtjänar någon diagnos och kanske bara inbillar mig att jag har svårigheter. Min omgivning, till och med mina föräldrar, ifrågasätter ju att jag har någon diagnos. Ibland känner jag också skuldkänslor mot psykologen som ställde diagnosen som att jag ifrågasätter hennes kompetens genom att känna som jag gör.

En förklaring till min upplevelse av att inte passa in, kan nog också ha att göra med att det finns väldigt lite skrivet om ADD. Det mestar handlar om ADHD. När jag väl hittat en text om ADD har jag känt igen mig i mycket om än inte i allt.

Men kanske är det vanligt att inte passa in klockrent någonstans, och att det finns stora individuella variationer. Men det känns så ensamt. Jag längtar efter att få se min “hjärnskada” på en röntgen, få ett bevis på att jag inte bara inbillat mig och därför skämt ut mig de gånger jag berättat om diagnosen eller sökt stöd för den. Det är sjukt jag vet, men ofta blir jag avundsjuk på de med mer uttalade svårigheter eller på de som lider av någonting som syns utanpå.

Det här kanske är en konstig sak att säga men jag tycker att du och jag är lika! Den jag känner mig mest lik på hela forumet är dig. På riktigt alltså. Sedan är ju såklart din känsla det primära här, vem du kan relatera till. Men kanske är det en tröst att andra kan känna igen sina personligheter i dig? (Eller jag kan det då, vet inte hur det är med andra).

Menar du förresten att det är framförallt dina svårigheter som du har svårt att hitta andra som också har? Eller är det liksom kärnan av din personlighet som du känner dig ensam i? Kanske helheten eller kombo av båda?

Kram

Det tröstar mig absolut att höra att du känner igen dig i mig, oavsett anledningen till det. Att det finns enda person till som känner liknande kan göra hela skillnaden mellan utanförskap och innanförskap. Jag tror dock att detta att det finns två som känner liknande ofta betyder att det finns ännu fler. Det jag syftade på just i detta inlägg att jag kände mig ensam om, är hur min NPF yttrat och yttrar sig. Men själva upplevelsen av att inte passa in, går säkert att känna igen även av personer vars utanförskapskänsla orsakas av annat. Sedan är säkert också gränsen mellan NPF och personlighet luddig där det kan vara svårt att veta vad som är vad. Har tex min ovilja att arbeta heltid orsakats av starka fritidsintressen eller bristande ork pga NPF?

Du utstrålar att du är en väldigt fin person både genom dina egna inlägg och dina svar på andras och jag tycker ibland att det är lite synd att vi som skriver i det här forumet inte kan träffas i verkliga livet. Jag gillar anonymiteten då jag inte hade skrivit här annars. Men kan samtidigt sakna möjligheten att skicka privata meddelanden till andra på forumet så att man hade man kunnat träffas på riktigt. Sitta och prata över en kopp te. Jag vet inte varför möjligheten inte finns. Om de som driver forumet oroar sig för att de som mår sämst skulle kunna trigga varandra i detta då, eller något. Jag vet inte vad som är bäst, ett helt anonymt forum där alla kan läsa inläggen, även de som inte är registrerade, eller ett mer slutet och därmed skyddat forum, men där man kan träffas.

Indigo Qugugo skrev:

Känner att det inte finns någon diagnos som stämmer in klockrent på mig. Min diagnos på pappret är ADD samtidigt som barndomsanamnes, omgivningens observationer under uppväxten och anhörigintervju talar mer för någon form av autismspektrumtillstånd. Hade svårt att komma in i gemenskapen med jämnåriga som barn men hade lätt för mig i skolan, trots dagdrömmeri och låg mental uthållighet. Koncentrationssvårigheterna har istället ställt till det mer i arbetslivet, när det ställs krav på mer av ett ”här och nu”- fokus. Har därför inte vågat ta körkort och är rädd för att alla jobb när jag tagit examen, kommer att kräva körkort. Samtidigt funkar jag som vuxen för bra socialt för att stämma in helt på autismspektrumtillstånd. Skäms då jag känner att jag inte förtjänar någon diagnos och kanske bara inbillar mig att jag har svårigheter. Min omgivning, till och med mina föräldrar, ifrågasätter ju att jag har någon diagnos. Ibland känner jag också skuldkänslor mot psykologen som ställde diagnosen som att jag ifrågasätter hennes kompetens genom att känna som jag gör. En förklaring till min upplevelse av att inte passa in, kan nog också ha att göra med att det finns väldigt lite skrivet om ADD. Det mestar handlar om ADHD. När jag väl hittat en text om ADD har jag känt igen mig i mycket om än inte i allt. Men kanske är det vanligt att inte passa in klockrent någonstans, och att det finns stora individuella variationer. Men det känns så ensamt. Jag längtar efter att få se min ”hjärnskada” på en röntgen, få ett bevis på att jag inte bara inbillat mig och därför skämt ut mig de gånger jag berättat om diagnosen eller sökt stöd för den. Det är sjukt jag vet, men ofta blir jag avundsjuk på de med mer uttalade svårigheter eller på de som lider av någonting som syns utanpå.

Det forskats så mycket angående ADHD men inte när det gäller ADD, och just din diagnos blev väl ett förenklat uttryck utifrån ADHD, dom tog bara bort Hyperactivity. Att ställa och få en diagnos är ju för att man ska få en förståelse för vad det handlar om. ADHD och ADD blev samtidigt ett sätt att skilja på pojkar och flickor, då diagnoserna har samma symtom- men att flickor oftast blir mer inbundna i jämförelse med pojkar. Du ska samtidigt inte snöa i dig i din diagnos, för du är inte din diagnos. Lika lite som en person med en kroppslig sjukdom är sin sjukdom. Förstår att du vill förstå, men i dessa världar finns ingen Quick- fix. Tror även att ADD har kommit mycket i skymundan till fördel för ADHD. Förhoppningsvis blir det annorlunda i framtiden.
Tror du inte din ovilja att arbeta heltid har med att göra att du blir allmänt utmattad? Jag kan se vissa likheter med min högkänslighet med din ADD. Jag blir ibland ”hjärntrött”, och kan tänka mig att du också blir det för att det ibland i vissa situationer krävs mer koncentration? Jag är även ”trög” i mitt tänk, bland annat när jag ibland får frågor, för att jag är eftertänksam när jag vill ge ett svar. Ibland tar det tid för mig att slutföra saker och ting, om jag inte har lugn och ro runtomkring mig då jag behöver ”space” och är ljudkänslig. Några exempel på att jag inte heller tillhör normen. 😊

Teal Cutedi: Tack för ditt svar. Känner igen mig i de yttringar du beskriver. För mig yttrar sig “hjärntröttheten” så att när hjärnan inte orkar mer efter en stunds koncentration eller många intryck, så är det som att en skärmsläckare går på och jag tar inte längre in omvärlden utan hamnar i mina egna tankar. Det har såklart både för och nackdelar med en inre skärmsläckare som man inte själv styr över. 🙂

Jag förstår vad du menar om att du vill ha en förklaring som “syns” för omvärlden. Samt att veta vad som är vad. Kan även förstå behovet att kunna peka på nåt specifikt och som då gör det legitimt att få liksom lägga sig ner. Att det blir en godtagbar förklaring och som andra kan visa medkänsla inför. Kanske är det extra viktigt när man fått kämpa så mycket som du har gjort i livet?

Det lät himla trevligt att ses irl över en kopp te! Vi får hålla tummarna så länge att det kanske blir ändringar framöver på den fronten hehe!

Tack även för fina ord! Detsamma till dig! Du är så himla klok och det är en fröjd att ta del av dina inlägg. Beundrar det.