LIVING A LIE, FAKE EVERYTHING

[Pink Qitaso]

Jag har skrivit några berättelser redan men denna är inte så olik från de andra, jag är nu en tjej på 18 år och har varit de sen jag fyllde år i maj. Mitt mående är väldigt hoppigt, jag kan må as bra vissa dagar och skit den nästa. Just nu har skolan varit de senaste två månaderna snart och det har inte gått alltför skit, bortsett från att jag verkligen inte har så många vänner och är därför inte lika taggad på studenten och bal osv (det kan ni säkert räkna ut varför).

Skolan går bra jags sköter det jag ska och vill mitt bästa och vill ha en examen såklart, jag har slutat med min medicin och det gjorde jag för att jag mådde dels bättre men dels för att jag kände mig som ett freak när jag tog fyra olika preparat dagligen… Saken är den att detta ni läser nu kanske verkar vara där ni vill vara (inte de med vännerna men bortsett från det) men tro mig jag har jobb också och tjänar pengar men här kommer sparken i röven.

Jag trivs inte på jobbet då jag gör upprepande fel hela tiden men de vill ha kvar mig av någon anledning, det känns inte så bra så en fredag när jag jobbade och det var som flest personer fick jag ett mental breakdown för det var så mycket folk och så mycket stress… Sedan skolan har jag tagit upp, jag har ett problem med vänner och det är att jag är för beroende utav de, jag klarar mig inte själv så att säga och detta är as jobbigt, de känns distance på ngt sätt. Jag lever alltså ett liv som jag vill leva fast bakom en fasad då jag kan sitta och gråta i timmar när jag kommer hem från skolan eller jobb eller från vänner mm. Livet är inte enkelt och jag fattar det men när ska jag bara kunna vakna upp en dag och känna att faaaan såhär vill jag må.

Tacksam för svar eller tips!

 

[Pink Binira]

Hej hej!

Jag kan tyvärr inte ge så många tips, för jag är väldigt disträ just nu. Men jag vill bara säga att jag tycker du är underbar som kämpar varje dag med allt. Det är svårt med vänner, att man hela tiden ska passa in för att “komma in” i de olika gängen osv. Vi människor är också floddjur från grunden så det är helt förståeligt att du känner ett behov av att vara kring människor.

Har du föräldrar som du kan prata med om allt som du känner och allt som händer? Går du fortfarande och pratar med någon kurator/psykolog? Det kan hjälpa ganska mycket att prata av sig bara till någon!

Även om det finns fördelar med ditt jobb så finns det även nackdelar med jobbet som jag hör. Hade du inte kunnat säga till din chef/handledare hur du känner? Eller säga upp dig? för att kunna tänka på ditt egna bästa?

Önskar dig allt bra! Kram på dig

[Pink Qitaso]

Pink Binira skrev:

Hej hej! Jag kan tyvärr inte ge så många tips, för jag är väldigt disträ just nu. Men jag vill bara säga att jag tycker du är underbar som kämpar varje dag med allt. Det är svårt med vänner, att man hela tiden ska passa in för att ”komma in” i de olika gängen osv. Vi människor är också floddjur från grunden så det är helt förståeligt att du känner ett behov av att vara kring människor. Har du föräldrar som du kan prata med om allt som du känner och allt som händer? Går du fortfarande och pratar med någon kurator/psykolog? Det kan hjälpa ganska mycket att prata av sig bara till någon! Även om det finns fördelar med ditt jobb så finns det även nackdelar med jobbet som jag hör. Hade du inte kunnat säga till din chef/handledare hur du känner? Eller säga upp dig? för att kunna tänka på ditt egna bästa? Önskar dig allt bra! Kram på dig

Jag kan säga att det finns psykologer jag kan snacka med och det finns lite allt möjligt, mina föräldrar inkluderat. Vänner just nu är som det är.. Jag känner att jag ej kan passa in någonstans, Hoppas allt blir bättre snart.

Har snackat med min chef och bestämt eller kommit överens om att jag max skall jobba två gånger i veckan. Men detta ändrar inte hur jag mår psykiskt. Vill helt ärligt bara flytta härifrån och typ aldrig komma tillbaka, en ny start…

Tack för att du visar intresse i detta och för att du bryr dig beklagar även ditt mående just nu, har varit där flera gånger..