GAD? Konstant ångest och oro som skapar sömnbrist.

Förlåt om det inte är rätt ställe.
Jag gjorde en tråd på ett forum på engelska för att få nån slags bild på vad mina problem kan vara, trodde jag hade nån slags fobi först eller något men en person sa att jag troligen kunde ha något slags ångestsyndrom så jag började söka på saken, GAD verkar stämma väldigt bra med hur jag känner, mår och beter mig.

Jag är 20år och bor på en bondgård jag hör och ser ofta saker om diesel stölder, stölder av redskap/dyra saker i traktorer, “djurrätts aktivister” som går in på gårdar filmar, släpper ut djur och annat, klåfingriga ungdomar, bränder, förstörelse av maskiner OSV.
Känns alltid som att främmande människor har onda avsikter bara för min hjärna kommer upp men alla möjliga saker som jag inte kan distrahera mig själv från.
För nån vecka sen var det 2 killar på cykel som åkte förbi tvärbromsa sen vände och cyklade uppför igen men med mobilen framme och filmade våran traktor och slåtterkross, kunde inte sova på natten då för jag kände inte igen dem och upprepade hela tiden “Vad var deras avsikter? kommer de komma tillbaks? tänker de röra/klättra på våra grejer? tänker de stjäla diesel? tyckte de bara slåtterkrossen och traktorn va cool?”

När jag tänker på det också vill jag gråta för det känns så fjantigt och överdrivet, hör jag något “fel” på kvällen/natten måste jag kliva ut sängen kolla genom fönstret bara för att vara säker, det KAN ju vara nån med dåliga avsikter på fel ställe som gör något dumt.

Förra gången jag såg nått “fel” så kommenterade jag till min mamma att “fan nu kommer jag vara ännu mer nojig” typ lite små skojigt och fick som svar “men SNÄLLA namn!” Det gjorde mig riktigt irriterad och jag tappade kontrollen över mina känslor och mitt humör totalt och spenderade 2-3 dagar och bara kände mig deppig. Så att prata med mina föräldrar som inte förstår min ångest och oro är ett no no för mig, för oftast skojar de bara bort saker som jag tycker är seriösa/ försöker ha en seriös diskussion om eller så får jag en dryg kommentar av min mamma.

Skippade också 2 år i skolan 8-9an för att jag fick social ångest/social fobi(?) och det gick fan inte att gå till skolan fick panik attacker på morgonen och rev sönder mina egna teckningar, det var skit jobbigt. Fick hjälp då och fick gå 1 år IM efter och vara själv med en lärare för att klara av allt, har fortfarande problem med det men det är lättare nu än förr. Lyckades klara 3 år i gymnasiet och är glad för det men nu har jag de här problemet istället med ny konstant ångest och oro.

Jag vill söka hjälp/prata med någon men jag vill inte behöva åka iväg till nån hälsocentral eller något annat, och speciellt inte nu med corona och allt.. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. 
Fins det någon här som vet nå tricks man kan träna på för att minska ångesten och oron?
Vilka borde jag kontakta? hur? går det att chatta/mejla/videosamtala online?
Jag har varit inne på 1177 och andra sidor men känner mig osäker och lite rädd att göra något.

Är rädd att jag inte ska få hjälp även om jag försöker få det, har varit in flera gånger för magproblem och en fotled jag stukar flera gånger per år och får bara personer som verkar helt o intresserade i att hjälpa. Så det känns typ “Vad är meningen om läkarna man får inte är seriösa? kommer jag verkligen får hjälp om jag försöker? Är det värt det ens? Kommer de försöka att förstå eller bara skita i det?”

Förlåt om det är skumt skrivet på nått sätt jag har aldrig varit riktigt bra på att skriva saker.

Hade jag varit i din situation skulle jag be att få samtalstid med någon på min lokala psykvårdsmottagning eller hos en arbetsterapeut. Vare sig det är GAD eller något annat påverkar det dig oproportionerligt på ett problematiskt sätt. Psykvården behöver träffa dig och reda ut hur det kommer sig att du är rädd och orolig hela tiden innan de kan hjälpa dig, men en arbetsterapeut kan behandla och träna dig till att hantera ångest, stress och oro till vardags. Det är viktigt att du pratar med någon sakkunnig vare sig det tar tid eller är krångligt, därför att om inte du erbjuder dig själv det korrekta svaret bäddar det för än mer oro och ångest. Folk på nätet hur erfarna de än är kan inte diagnosera dig, har inte resurser att behandla dig och vet inte hur de hjälper dig för resten av livet.