Gud vad jag är trött på att existera jämt. Det känns så jäkla… onödigt bara. Jag har varit sjuk så länge (21 år) , och från att jag var så liten (typ sex) att det liksom, är en del av mig vid det här laget. Diagnosticerad med depression sedan innan jag ens var tio, och de senaste fem åren så tungt, djupt mörker att jag börjar märka av att jag har tappat funktion. Hjärnfunktion. Jag har alltid kunnat prata för mig och nu kan jag knappt sätta ihop fullkomliga meningar.
Det värsta är att jag inte ens hade märkt av det om det inte var för att depressionen började plana ut igen med ny medicin, och istället för att känna hopp känner jag bara ångest, likgiltighet och trötthet. Jag orkar fan inte ens vara suicidal längre haha.
Jag har plan på psyk och familj runt omkring, men vad fan hjälper det när allt en orkar är att drömma om att bli dödssjuk? Ska påbörja terapi pga självskada (så att jag kan få börja med trauma-terapi pga PTSD) och kan men jämna mellanrum börja skratta något hysteriskt över det hela. Mitt liv är så jävla absurt att jag orkar inte ens med det.
Vad gör en ens? När allt en försöker inte hjälper, mediciner, terapi, starka band med andra och att sluta knarka. Fan vad jag saknar det ibland, då kände en ändå något.
