Ensamhet

 

 

Livet är så himla märkligt.

Från att ha haft ett stort social liv, med många vänner , nära som man kan dela saker med.

Till att bli kär i fel man som ingen tycker om . Till ett liv med depression, panikångest, och inga vänner kvar. Relationen är slut sedan länge.  I min depression så har jag valt att inte festa, eller dricka alkohol vilket gör att än fler vänner droppat av, eller är det så? Jag vet inte. På 5 år så är livet helt annorlunda.

Det är så mycket som har hänt på vägen.  Jag förstår inte hur sociala , starka jag , kan stå här själv helt ensam och jag kan inte dela glädje och sorg med någon. Jo,min mamma såklart. Men det är inte samma sak.

35 år , helt ensam och jag är ibland rädd för dipparna jag får.  Jag tycker inte om mig själv.

 

 

Hej,

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag fyller 30 snart och har inte heller några vänner kvar. Det var ungefär 5 år sedan jag gick ut ur en relation och då hade jag inte behållit gamla vänner och sedan efter det har jag inte lyckats skaffa nya.

Du säger att du har valt att sluta dricka och festa, jag dricker och “festar” men gör det själv, går jag ut så kan jag börja prata med någon på en krog t.ex. och ha kul och så, men det leder aldrig till några långvarig kontakter utan rinner alltid ut i sanden. Så av min erfarenhet så kanske det inte är ju festandet som är nyckeln – man kan vara ensam ändå.

Det är ju bra att du har kontakt med din mamma? Jag känner igen mig i det här med. Hon är ibland den enda jag pratar med, men det ibland hugger nästan till i bröstet när det är hennes sms som plingar till i mobilen. Det räcker liksom inte.

Stay safe.