är du psykisk sjuk?

jag är 28 och har varit i kontakt med psykiatrin sen jag va 14 och haft en bipolär diagnos i 10 år. det är såklart att stora delar av mitt liv påverkas av min vardag men det tvingas i huvudet på mig. jag har de senaste åren även fått problem med kroppen. jag har kronisk smärta och trötthet med ledsmärta och utmattningsfeber. skit skoj. problemet är att den somatiska vården dömmer mig och gör antaganden pga min diagnos. jag hör av mig till vården och de säger “är du säker att du inte är deprimerad?” jag vill skrika åt dem att jag vet hur en depression känns och att det är svårt att tänka till sig en feber. och det är bara för att de ser bipolär i mina journaler.

för några veckor sen fick jag väldigt hög feber och blev okontaktbar. jag svarade inte på tilltal och allt jag sa var rapparkalja. såklart tog familjen mig till akuten och där säger de att det är en psykos och vi skulle till psykakuten för de läste det i mina journaler. de gjorde inga neurologiska tester alls fick inte ens följa ett finger!

tidigare i sommar skulle jag vara med i en grej på tv och i förberedelser för detta gjorde de en intervju om mig och där kom min historia fram. då säger de att jag ska få prata med en psykolog för att förbereda mig för det kunde vara påfrestande. jätte bra tänkte jag. sedan får jag reda på att utav 14 pers var jag den enda som var tvungen att prata med en psykolog. allt för en diagnos.

ett annat exempel är när jag tog steget ut i dejtingvärlden. såklart frågar killen vad jag sysslar med. jag svarar att jag precis börjat plugga lite efter lång sjukskrivning. vi hade pratat i timmar men badabing badaboom vill han ha en “stabil kvinna” allt förändrades när han hörde om min diagnos.

jag kämpar med att acceptera mig för den jag är fast jag har min diagnos. hur ska jag kunna tro att jag är mer än än min diagnos när ingen annan gör det? jag jobbar som ett djur för att gå vidare, bli starkare men andra bara dömmer och trycker ner mig. jag har många misslyckanden i bagaget men jag vill ju inte tro att JAG är misslyckad. det är bara svårt…

Hej,

Vilken resa du har gjort! Vad pluggar du för något?

Och du, din diagnos är något du drabbats av, inte orsakat själv. En vacker dag kliver mannen in i ditt liv, jag kan bara hoppas att det sker snart.

Ta hand om dig och fortsätt kämpa!

[Pink Diholo]

Jag som bipolär tycker att det är jätte svårt att få en pojkvän. Jag har haft några på g, men dem mobbade  och pratade om andra tjejer. Ibland undrar jag om dem som har funkofobi är ännu sjukare. Jag menar att dem tänker sjuka tankar om vad som föreställs att vara fint.

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

jag är 28 och har varit i kontakt med psykiatrin sen jag va 14 och haft en bipolär diagnos i 10 år. det är såklart att stora delar av mitt liv påverkas av min vardag men det tvingas i huvudet på mig. jag har de senaste åren även fått problem med kroppen. jag har kronisk smärta och trötthet med ledsmärta och utmattningsfeber. skit skoj. problemet är att den somatiska vården dömmer mig och gör antaganden pga min diagnos. jag hör av mig till vården och de säger ”är du säker att du inte är deprimerad?” jag vill skrika åt dem att jag vet hur en depression känns och att det är svårt att tänka till sig en feber. och det är bara för att de ser bipolär i mina journaler. för några veckor sen fick jag väldigt hög feber och blev okontaktbar. jag svarade inte på tilltal och allt jag sa var rapparkalja. såklart tog familjen mig till akuten och där säger de att det är en psykos och vi skulle till psykakuten för de läste det i mina journaler. de gjorde inga neurologiska tester alls fick inte ens följa ett finger! tidigare i sommar skulle jag vara med i en grej på tv och i förberedelser för detta gjorde de en intervju om mig och där kom min historia fram. då säger de att jag ska få prata med en psykolog för att förbereda mig för det kunde vara påfrestande. jätte bra tänkte jag. sedan får jag reda på att utav 14 pers var jag den enda som var tvungen att prata med en psykolog. allt för en diagnos. ett annat exempel är när jag tog steget ut i dejtingvärlden. såklart frågar killen vad jag sysslar med. jag svarar att jag precis börjat plugga lite efter lång sjukskrivning. vi hade pratat i timmar men badabing badaboom vill han ha en ”stabil kvinna” allt förändrades när han hörde om min diagnos. jag kämpar med att acceptera mig för den jag är fast jag har min diagnos. hur ska jag kunna tro att jag är mer än än min diagnos när ingen annan gör det? jag jobbar som ett djur för att gå vidare, bli starkare men andra bara dömmer och trycker ner mig. jag har många misslyckanden i bagaget men jag vill ju inte tro att JAG är misslyckad. det är bara svårt…

Jag blir asförbannad när jag läser vad du råkat ut för!! Blir även ledsen för jag har själv en “stämpel” pga Asperger och ADD, och jag har blivit ifrågasatt och kränkt pga detta. Din text väcker smärtsamma minnen av hur jag själv blivit behandlad. Det är SJÄLVKLART inte ditt fel alltså, utan felet är doms som har denna HEMSKA människosyn! Du och jag är precis lika mycket människor som alla andra! Fy fan vad folk kan vara vidriga alltså!! Jag känner sånt jävla starkt har mot såna människor! Och det är vidrigt att även bra människor bortförklarar vidriga människors handlingar som “okunskap”, “rädsla” bla bla bla! Jag köper inte den skiten! För mig är det elakhet och inget annat!!

Jo tack, de flesta vanliga män vill ha en “stabil kvinna”!  Fy fan, vad äcklad jag blir av den attityden! Dessa män kan dra åt helvete, jag vill aldrig ta i dessa män med tång när de visat sig vara “såna”! De kan ju gå miste om en helt underbar och älskvärd kvinna på det sättet! Jag ser det som deras förlust och att jag är för bra för dem!

[Purple Qequmi]

PS. Angående dina kroppsliga besvär; har du fått någon diagnos på dem? Det låter lite som att du kan ha drabbats av MFC/ME (heter det så?) Sjukdomen kallas slarvigt för Kroniskt Trötthetssyndrom, vilket är väldigt missvisande då sjukdomen innefattar kronisk smärta, ständiga infektioner (tänker på din feber) och sjukdomskänsla. Bland annat!

[Green Gofaki]

Hade jag haft dina erfarenheter så hade jag nog slutat berätta om min diagnos innan en relation blivit seriös. Generellt är det nog inte så bra att berätta om diagnoser initialt för då är det lätt att det blir första intrycket och att allting tolkas inom ramen för den diagnosen. Jag har själv en del diagnoser och jag har vissa positiva saker som jag åstadkommit i livet. Jag märker att folk behandlar mig helt olika baserat på vilken förstainformation de får, så jag tycker det är bättre om de får lära sig hur jag är och fungerar innan jag blir stämplad, varken överdrivet positivt eller negativt…