Jag dövar ångest med sex.

Det här känns väldigt jobbigt att skriva men jag måste vara ärlig mot mig själv, orkar inte leva dubbelliv längre. Jag har haft svår ångest under större delen av livet, har provat en mängd olika mediciner men är väldigt känslig mot biverkningar. Mitt problem är att jag dövar ångest och flyr från verkligheten genom sexuella handlingar. Det kan handla om att jag onanerar flera gånger om dagen, konsumerar porr i stora mängder och ständigt är otrogen.

Jag får en kick av att ta kontakt med nya personer, det känns spännande just där och då men efteråt mår jag ännu sämre. Jag känner mig helt tom inombords men när jag träffar någon att ha sex med får jag tillfällig bekräftelse och då känner jag mig nöjd och tillfreds för stunden.

Är det ens okej att prata om det här? Har läst mycket om sexmissbruk och känner igen mig i det mesta. Jag kommer inte ur det här beteendet hur mycket jag än försöker. Är det någon som varit i samma situation? Eftersom det är så skamligt är det inget jag kan prata om med vem som helst.

Jag känner igen mig lite grann, men har inte riktigt samma beteende. jag trodde också att jag var sexmissbrukare ett tag, för att jag alltid haft sex för att få bekräftelse och döva någonting inom mig. Har dock aldrig varit otrogen, tittat på porr eller onanerat på det sättet. Men det låter ju som du säger, som det att är en flykt från verkligheten och ångesten och tomheten som bor inuti. Så kände jag vet jag. Försökte fylla det tomma hålet inuti, med sex. Så jag har alltid haft ett skevt förhållningssätt till det.  Och känslan efteråt är att jag är värdelös och inte värd något, eftersom de också behandlade mig så. Som tur är så lever jag inte så längre, eftersom att jag kan se mitt eget värde nu.

Jag tror att allt handlar om otrygghet, man försöker fylla ett behov av att vara önskad och åtrådd, som man aldrig känt. Jag kom tillrätta med mitt beteende genom terapi.

Känner dock igen mig i kickarna av att höra av mig till någon gammal kille jag dejtat, även om jag vart i en relation. Vet inte varför. Jag förstår inte det själv, eftersom jag vart lycklig och älskade min kille, som precis för övrigt har lämnat mig.

Anonym skrev:

Det här känns väldigt jobbigt att skriva men jag måste vara ärlig mot mig själv, har provat en mängd olika mediciner men är väldigt känslig mot biverkningar. Är det ens okej att prata om det här? . Är det någon som varit i samma situation? .

Hej

Jag quotade de delar av din post jag känner igen mig själv i och tänker dela med mig hur jag började må bättre. (Detta gäller enbart mig, men kanske får det dig att reflektera över ditt liv?

Jag träffade många läkare och många mediciner men inget hjälpte.

Efter ca 5 år sade en läkare åt mig att du går inte behandla för du är inte sjuk utan det är en del av din personlighet.

En del av symptombilden var något i stil med:

1. Oro

2. Känsla av tomhet/ensamhet.

3. Koncentrations svårigheter

4. Dålig sömn

5. Ingen ork.

6. Ont i hjärtat/bröstet.

7. Sambo som jag älskade men kände mig ändå ensam.

Jag började tänka bakåt när jag mått bra resp dåligt efter ev orsaker till att jag kände så här?

När jag av en ren händelse träffade en viss person och blev kär i trots att jag älskade min sambo så började jag sakta acceptera/erkänna för mig själv att jag har polyamorösa drag.

Det fanns inga hemligheter mellan oss så jag “vänstrade” inte.

Faktum är att en av kvinnorna hadde samma “egenskaper” som jag.

Jag hadde alltså i många år kämpat mot samhällets normer och min uppfostran.

Hoppas att något varit till hjälp i denna post.

Jag tror att det är mycket som kommer från min uppväxt, ständigt en känsla av att inte duga och hamna utanför. Det blir en slags tomhet inombords samtidigt som jag har svårt att tillåta mig själv att vara lycklig på riktigt. Jag straffar mig själv på många sätt eftersom jag inte tycker att jag är värd bättre. Har förstört så mycket i mitt liv. Är ständigt på väg någon annanstans och trots att jag haft det väldigt bra så blir jag aldrig riktigt nöjd.

Jag levde i många år med pappan till mina barn men jag var hela tiden rädd att han skulle tröttna på mig och träffa någon bättre och snyggare. Därför valde jag att själv vara otrogen, det blev en tillfällig bekräftelse samtidigt som jag mådde väldigt dåligt. Vi är nu separerade och det är så jobbigt. Varför kunde jag inte bara leva ett normalt familjeliv och ta hand om mig själv och vara en bra mamma åt mina barn. Istället flydde jag in i en värld av svek, otrohet och lögner. Till slut blev det ohållbart och jag berättade allt för min man. Nu önskar jag bara att vi kan hitta tillbaka till varandra. Jag har sökt hjälp för mitt beteende och det är först nu som jag kan erkänna för mig själv att det är ett missbruk. Det känns så förnedrande att ligga runt med olika personer, det skapar bara ännu mer ångest. Det enda som betyder något är min familj som jag nu håller på att förlora.