Trauma och depression

Är det fler än jag som har en traumatisk barndom i bagaget?
Jag hittade ett test på nätet som jag gjorde, jag fick 7 av 10 poäng. Testet mäter negativa barndomsupplevelser.

http://www.adhdsystern.se/tips/acetest/

Många kanske inte vet att ju högre poäng man har i testet, ökar risken för att man faktiskt fått ett trauma av det man varit med om.

När man är barn och råkar ut för något som är stressande, är hjärnan och nervsystemet mer känsligt för att händelsen kommer lagras som ett trauma i kroppen.

Jag är deprimerad för jag har inga vänner att hänga med. Jag känner mig mobbad och utanför.

 

Hej!

jag har en turbulent uppväxt och har förträngt och försökt stänga alla dörrar i 32 år. Sen sa det bara pang och allt kom över mig.

detta resulterade i en identitetskris och jag har tappat allt. Självkänslan är obefintlig och det känns som att jag är smittad av något då vänner inte orkar med mig längre. De tycker jag sätter på mig en offerkofta och målar in mig i ett hörn. Jag har varit öppen med mitt mående men det har nog bara lett till mer skit. Ingen vill vara kompis med någon som det är skit med hela tiden. Men då familjemedlemmar ställer till det ofta och man är stressad och orolig så har jag anförtrott mig till några vänner och ”pratat av mig”. Detta har lett till att ingen orkar vara vän med mig längre.

hur kommer det sig att du inte har några vänner?

hur jobbar du med dina trauman?

Hoppas du får en fin jul!

Många fler än vården lyckats hitta tidigt är traumatiserade och de har mycket högre risk att drabbas av somatiska såväl som psykiatriska besvär och sjukdomar. Många förstår inte hur allvarligt de kan påverkas av trasslig uppväxt även om de har ett tufft förhållningssätt till den.

Sluta inte leta om du inte har vänner och/eller stöd:
* Har du inga kompisar finns Skype med olika sorts samtalsgrupper världen över.
* Hitta Fb-grupper med dina intressen och finn nya vänner. Är dina gamla vänner inte förstående så byt ut dem. De är inte värda din närvaro om de inte ser din potential! Alla har potential.
* Pröva nya intressen
* Flytta.
* Stå upp för dig själv och visa andra var dina gränser går på ett lugnt och tydligt sätt. Andra uppskattar tydliga gränser. De som inte gör det ska du undvika om du kan. Ta ett snack öga mot öga om du inte får stopp på mobbare.
* Det finns massor av hjälpare på nätet internationellt i trauma, depression och alternativ hjälp.

Hejsan! Jag känner igen känslan av ensamhet och depression pga trauma i barndomen. Jag har Ptsd och fått kämpa med det i många år för att läkas och fungera. Känns som det aldrig ordnar sig med vänner helt fast jag har flera fina vänner nu. Jag har nog gjort slut med inte sunda vänner och tappat vänner just pga av att jag bara är för mycket med allt mitt bagage. Tror det kräver ett djup, en empati o en livserfarenhet som de flesta inte har, en del inte ens fast de också är traumatiserade. Jag får lätt nya vänner och är väldigt social men slutar ofta med att jag känner mig sviken och utnyttjad och som att jag ger mer än vad jag får. Inser att mina problem är inom mig med dålig självkänsla och starka vördelöshetskänslor o skam. Jag skrämde nog bort andra för att jag var för mycket elände o problem o sen skrämt andra för att jag ger för mycket o är för perfekt som vän för jag vill få vara med och bli älskad, vara den viktigaste för någon, ha en bästis. Ingen vill ha en perfekt vän det blir kravfyllt som att de aldrig får ge tillbaks eller känna att de är bra. Det är ju att inte vara sann heller, stänga ute sitt mörker hålla det svåra för sig själv o alltid ställa upp o vara glad o snäll, var som en falsk identitet jag hade. När jag gått i terapi i massa år så visste jag mer vilka vänner jag inte ville ha och vågade sätta gränser o stå upp för mina behov. Då försvann ju en del men hellre färre vänner man kan vara sig själv med en en massa ytliga. Nu har jag krisat med ptsdn igen sista året varit kaos och då har jag känt mig förfärligt ensam. Hamnade i en svår depression och ptsd med flaschbacks o mycket dissociation. Jag la in mig själv för hade ingen kontroll, ville bara dö och ta mitt liv. Min syster tog sitt liv pga bsrndomstraumat vi utsattes för och några år efter hennes död med polisanmälan och massa tufft tvingades  jag bryta med min uppväxtfamilj för att överleva och inte gå samma väg som min syster. Trodde aldrig jag skulle hamna sådär djupt i depression o ptsd igen för nu har jag egen familj med man och två barn. Då för ett år sedan när jag blev tvångsintagen på psyk för jag visste att jag inte fick dö och lämna mina barn fast jag ville för orkade inte må som jag gjorde, inte rationellt alla. Då visade några vänner verkligen sin kärlek o ställde upp och fick ”bevisat” att jag har några guldvinnare. Trots det känner mig ofta övergiven av mina vänner o nojig över att de ska tröttna och ersätta mig eller att de redan gjort det. Jag är som ett barn där på något sätt, tror jag är för skadad av mina tidiga trauma för att riktigt kunna känna mig trygg o älskad av vänner. Jag känner mig tom utanför och oälskad i min egen familj tom av mina barn, de tycker bäst om pappa. Jag vet att det inte är så men känslan är fruktansvärd och verklig. Man kan inte ha bästa kompisar på det sättet jag behöver när man är 44 år och ens vänner också har barn och kärleksrelationer. En stor del till varför jag också känner mig utanför och är ensam är ju att jag inte har någon släkt eller uppväxtfamilj utom en kusin jag fått kontakt med sista åren men vi är inte så nära men ändå oerhört glad o tacksam att jag har henne i mitt liv. Alla mina vänner har ju syskon eller föräldrar och andra såna familjerelationer och då har de logistisk inte samma tid att spendera eller behov av närhet som jag med mina vänner, de är ju min istället för familj men eftersom de har det kommer jag liksom alltid utanför den att innersta kretsen tänker jag. Även om de inte är så nära sin ursprungsfamilj så firar de kanske födelsedag jul påsk osv så högtider är alltid ångest gör mig. Jag har liksom inget kompisgäng utan flera bra vänner men i olika gäng som de har som jag inte riktig känner med med i. Haft flera nära vänner som gjort slut och då har gänget upplösts liksom. Midsommar o nyår är också ångest. Förlåt mitt långa svar och kanske osammanhängande men hoppas ni kanske kan känna igen er och känna er mindre ensamma. Tack för tråden

Tänkte bara fråga om vilka hjälpare det finns på nätet och internationellt inom trauma. Har letat massor utan att hitta så mycket bra.
god fortsättning 🌲⛄️

https://irenelyon.com/

https://courage-counseling.com/somatic-experiencing-self-help-tips/

https://beyondtalktherapy.com/trauma-help-online/

https://www.online-therapy.com/ptsd

https://www.traumasensitiveyoga.com/

https://www.yogaanytime.com/mx/shows

I Sverige har offentlig vård inte kommit lika långt och är starkt begränsade av att evidens går före lindring liksom de som får vård ibland får alltför korta KBT-insatser,  att det är för få med rätt kompetens, att ekonomiska resurser är alltför begränsande och sist men inte minst är det ett lotteri vilken vård du får för trauma beroende vilket landsting du hör till.  Den hjälp som erbjuds i Sverige utöver offentlig vårds begränsningar finns i forskning som försöksperson för t ex neurofeedback och mycket resurser finns särskilt riktade till krigsoffer vilket också kan vara ett stöd när symtomen är desamma: https://www.uppdragpsykiskhalsa.se/verktyg/sjalvhjalp-for-stress-och-trauma-praktisk-forsta-hjalpen-for-flyktingar-fran-konfliktomraden/

Det finns många fler grupper som gratishjälp via Youtube bara du fortsätter söka. Hjälp finns när du orienterar dig utanför den offentliga vården, inte fått hjälp via offentliga vården eller inte har blivit bättre av deras insatser.