Min historia

Hej på er!

 

Vet inte om någon kommer läsa detta, eller om jag postat på rätt plats. Jag måste bara få skriva av mig.

Jag är en kvinna på 31 år som drabbades av depression första gången för ca fem år sen. Nu i efterhand tror jag det var pga jobbet då jag var ny och fick alldeles för mycket att göra, kombinerat med brist på stöd och handledning.

I och med detta började en bergochdalbana som jag varit förskonad från fram tills dess. Hade aldrig upplevt ångest eller självmordstankar före detta men det var som att allt ändrades den sommaren. Började grubbla mycket över livet och döden och vad som är meningen med allt. Har alltid varit en lite tillbakadragen tänkare men nu var det som att någon dragit bort en gardin och visat mig den meningslösa sanningen.

I samband med detta träffade jag även min första kärlek. 26 år gammal hade jag aldrig ens varit i närheten av ett förhållande så detta var något helt nytt för mig. Det började med kontakt på internet (han bodde utomlands) och ett år sedan träffades vi och blev kära. Plötsligt hade jag ett ljus i mitt depressionsmörker. Aldrig tidigare hade någon man älskat mig men nu hände det! Kändes som en dröm, ett skämt, som att någon skulle hoppa fram och säga att jag var med i dolda kameran. Varför skulle någon kunna älska mig? Finna mig attraktiv? Kunde bara inte ta in det och levde ständigt med tanken att det var för bra för att vara sant.

Vi hade långdistansförhållande i hela fyra år. Detta i sig är ju såklart en oerhörd stress. Vi kunde inte träffas mer än ca en gång varannan månad, ibland kunde det gå ännu längre. Varje gång vi träffades på flygplatsen var det som att jag kunde andas igen, kunde börja leva. Och när vistelsen var över och vi sa hej då på flygplatsen kändes det som att någon slet hjärtat ur bröstkorgen på mig. Det gjorde verkligen fysiskt ont i hjärtat. Innan jag träffade honom trodde jag inte på kärlek och skrattade nästan åt folk som fick sina hjärtan krossade. Vad de överdriver, tänkte jag. Men till slut fick jag själv uppleva det. Att gång på gång tvingas lämna den man älskar mer än allt annat… En smärta jag inte kan beskriva.

Efter fyra år, förra året, tog han beslutet att flytta hit. Lyckan var total! Äntligen skulle vi bli ett ”normalt” par som fick vakna bredvid varandra varje dag. Inga mer dyra flygbiljetter, skypesamtal och familjehögtider där han saknades. Äntligen skulle vi kunna börjar bygga ett liv tillsammans. Det kändes som vår relation och livet i stort hade varit på paus i fyra år och nu skulle vi till slut trycka på play.

Han kom på sommaren när jag hade semester och livet var verkligen en dröm. Vi åkte på små resor och njöt av ledigheten men framförallt av att bara vara tillsammans. Bara en sån vardaglig sak som att gå och handla kändes som ett spännande äventyr tillsammans med honom. Jag upplevde en lycka jag inte trodde var möjlig! Även om depressionen inte helt och hållet släppt så kände jag mer och mer hopp. Vi klarade det! Vi kämpade oss igenom fyra års långdistans och nu fick vi vår belöning.

Månaderna gick och det visade sig vara svårt för honom att hitta jobb. Detta ledde ofta till tjafs då jag inte tyckte att han ansträngde sig tillräckligt och han tyckte att jag pressade och stressade honom. Jag försökte få honom att plugga mer svenska för att öka chanserna till jobb. Men också han har en historia av psykisk ohälsa och jag ville inte pressa honom för mycket. Jag kände mer och mer stress över att dels vara den enda med inkomst men också att se honom må dåligt över att ”bara gå hemma”. Mina symptom började komma tillbaka, jag grät mer och mer och såg framför mig hur allt bara smulades sönder och hur våra liv inte alls blev som jag tänkt.

Trots våra meningsskiljaktigheter och tjafs var vi lyckliga tillsammans. Det kändes fortfarande som en gåva att få vakna upp sida vid sida och vi älskade varandra mer än någonsin. Vi började så smått prata om barn och att ha en familj ihop, något ingen av oss varit intresserade av förut men som mer och mer kändes som ett naturligt nästa steg. Men samtidigt visste vi båda att situationen med hans arbetslöshet och rotlöshet i Sverige var ohållbar. Det var som en moln som hängde över vår relation och som bara blev större och mörkare.

Så för ett par månader gick det inte längre. Jag såg hur dåligt han mådde av att ständigt få nej på sina jobbansökningar och det var så tydligt att han inte trivdes här. Även om det enda jag ville var att han skulle stanna (”snälla…bara en månad till!”) så insåg jag hur ohållbart allt var.

Jag tror det gick ungefär två veckor från att han tog beslutet att flytta tillbaka tills att det blev verklighet. Allt bara rasade. Jag var totalt förkrossad, och han också. Vi fick turas om att ta hand om varandra. Han, som inte fällt en tår sen han var tio år och hans pappa gick bort, grät som ett litet barn. Det var overkligt att se. Jag kunde inte jobba, knappt ta mig ur sängen. Han fick nästan tvinga i mig mat.  Dagen när han åkte var allt som en dimma. Det var som jag trodde – för bra för att vara sant.

Nu är det snart två månader sen han åkte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Den enda mening jag hade med mitt liv är borta. Tillbaka på ruta ett.

Ironiskt nog är det som startade mitt dåliga mående för drygt fem år sen är också det som gör att jag orkar ta mig igenom dagarna: mitt jobb. Jag jobbar med barn som har olika speciella behov och de är såna fantastiska guldklimpar! Kan gå till jobbet med tungt mörker i bröstet men så fort jag kommer innanför dörrarna möts jag av leenden och kramar. Jag lever verkligen för dessa barnen och tror faktiskt jag gör ett bra jobb.

Många säger ”det är väl bara att du åker till honom och skaffar jobb där!” Men det är inte så enkelt. Mitt jobb är en av anledningarna. Jag älskar det verkligen och brinner för det något otroligt. Kan bara inte lämna alla barnen. Plus att jag har lägenhet som jag trivs så bra med. Anledningen till varför han kom hit var att han fortfarande bodde hemma och dessutom hatade sitt jobb.

Vissa dagar önskar jag att jag aldrig gått in på den där hemsidan för drygt fem år sen och börjat prata med honom. En del av mig önskar att jag aldrig träffat honom. Då hade vi aldrig suttit i denna sitsen.

Nu har det gått en vecka sedan vi hördes av över huvudtaget, vilket är otroligt lång tid eftersom vi alltid facetimat flera gånger varje dag. Sist vi hördes var väldigt känslosamt. Jag sa ärligt att jag inte ser hur detta kan funka, att vår relation varit ”doomed” redan från början. Att vi är på ruta ett och att jag inte vill eller orkar försöka igen, klarar inte att bli hjärtekrossad en gång till. Mitt psyke klarar inte mer stress. Jag bara önskar att allt kunde försvinna, rinna ut i sanden som om det aldrig hänt.

Det enda jag gör förutom att jobba är att sova. Orkar inte vara vaken och tänka. Har ingen aptit, ser ingen mening med att äta och hålla igång. Lever som sagt bara för jobbet just nu. När de riktigt mörka tankarna kommer och jag funderar på avslut leder det alltid till att jag tänker ”nej jag kan inte göra det ikväll, då måste de hitta vikarie för mig imorgon, det blir rörigt för dem”. Skrattar nästan när jag kommer på mig själv med att tänka så.

Förlåt att jag skrivit en hel roman. Har svårt att tro att någon skulle orka läsa allt detta. Och ändå känns det som jag bara fått sagt en procent av allt jag vill säga.

Jag älskar honom så mycket. För mycket.

Nu ska jag snart göra det jag gillar mest, dvs sova.

Hoppas ni har det bra där ute. Kram.