Prestation

Jag har alltid varit högpresterande, både i skolan och på olika fritidsaktiviteter. Har nästan alltid haft högsta betyg i skolan, samt hållit på med flera fritidsaktivitet och haft många vänner. Tidigare spelade jag i en orkester och tog lektioner i ett instrument, men sedan slutade jag då jag hade hållit på med det ganska länge. Har också tävlat i dans, men slutade tävla och har sedan dess bara tagit lektioner. Men, så började jag gymnasiet och jag kom på den briljanta idén (suck) att jag skulle ta en liten paus från dansen, mycket på grund av att hinna med skolan. Köpte kort på gym och tänkte att jag skulle träna när jag hade tid, men det var ju en usel strategi. Nu har jag tränat alldeles för lite ändå sen skolan började. Kände mig också så förvirrad och stressad när gymnasiet började och har hoppat runt mellan flera linjer. Mådde inte alls bra i början av gymnasiet och insåg att de ämnena inte var min grej. De jag hamnade med i klassen var också så fruktansvärt tråkiga. Nu går jag en linje som är betydligt mer slapp än den jag tänkte gå och gör knappt något på fritiden. Men, tänker definitivt börja på dans igen.

Men ja, det känns som att jag hade kunnat komma så långt, jag vet att jag hade kunnat bli bra på det instrument jag spelade. Tidigare lade jag knappt ner någon tid på det men var ändå ganska bra. Hade också kunnat bli bra på dans.

Vill liksom inte hålla på och skryta, men ni vet den där eleven som var bra i alla ämnen och som lärarna tyckte om. Det var jag. Flera av mina lärare, särskilt de jag haft i so-ämnen trodde liksom att det skulle bli något fantastiskt av mig eller inte vet jag.   Många i min omgivning trodde att jag hade massa prestationsångest, och visst jag pluggade mycket och hade stress över många uppgifter, men jag tyckte också att skolan var så rolig inser jag nu. Jag hade bra rutiner, flera fritidsaktivitet och sen planerade jag vad jag skulle plugga efter det. Nu har jag verkligen lärt mig en läxa, att stress kommer när rutiner inte finns där.
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt. Känner mig lite misslyckad. Inser nu hur bra min omgivning var på högstadiet, vilket kompisgäng vi var som alltid pushade varandra i skolan och vilka bra lärare jag hade. Älskade att lära mig saker. Nu är det bara som att allt ser så mörkt ut. Lider mig igenom varje dag trots att lektionerna inte är särkilt jobbiga. Vet inte vad som hänt, kanske är det inte så konstigt att livet sviker en ibland och att man känner sig ur balans men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Sorry för väldigt lång text, men är det någon som kan känna igen sig och kanske hjälpa mig lite?

Hej,

Jag känner igen mig väldigt mycket i din text. Sedan jag gick ut gymnasiet i somras har jag känt mig lite pausad. Jag älskade verkligen skolan och längtar tillbaka till att plugga mer än allt annat. I framtiden planerar jag att studera till läkare, men först måste jag klara högre poäng på högskoleprovet för att komma in.

Just nu jobbar jag, och jag känner mig verkligen ur balans på min arbetsplats. Jag känner mig som om att jag inte hör hemma där. Det känns verkligen som om att jag gör allting fel hela tiden och som om att jag inte är den person som de egentligen ville ha. Jag är en naturmänniska som gillar att utforska saker och pyssla med händerna. Jag är inte så duktig på att uttrycka mig, men ändock finner jag mig själv jobba i kundtjänst på en bank.

På ett sätt är detta bra, då det ökar min motivation att fortsätta plugga i framtiden. Men samtidigt mår jag inte bra där jag är idag.

Mitt simpla tips är att hela tiden ha någonting att se fram emot. Kanske en middagsdejt med en kompis? Ett drömyrke? Eller som du säger; dans? Du kanske till och med kan börja spela instrumentet igen? Om du har det hemma kanske du kan lära dig själv via youtube till att börja med.