Hur ska jag lösa detta? Behöver råd.

Hej!

Jag har alltid haft problem med övervikt. Dels för att jag har lätt för att gå upp av fler anledningar. Har de genom släkten och andra problem i kroppen som ställer till det. Men det största problemet är ändå att jag tröst/ hetsäter när jag mår dåligt psykiskt. Depression, ångest, stress you name it.

När jag träffade min sambo så va jag överviktig. Men genom att mitt liv blev så mycket bättre av honom och livet i allmänhet så gick jag ner, och min sambo peppade mig på rätt sätt så att jag gick ner.

Men som me de mesta i livet så har man dåliga perioder och nu ca 2 år senare så har jag haft de jätte jobbigt med livet. På alla sätt, och det resulterade i att jag har gått upp i vikt igen av flera olika anledningar. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och jag har väldigt svårt att räcka till med allt jag måste göra och vill/ behöver göra. Det tar emot att börja träna, även tanken av promenader. För jag orkar inget annat efter jobbet mer än det vardagliga sysslorna som jag inte kommer undan.

Min sambo äter onyttigt och han gör de framför mig, men säger att jag inte får någonting för att jag måste skärpa mig. Får endast äta något onyttigt en dag i månaden säger han. Det är dumt att han har sånna regler för de har lett till att jag ätit något i smyg påväg till eller ifrån jobbet. Kanske även vid ett tillfälle jag inte är speciellt sugen, men huvudet har liksom fått mig att tänka, ” passa på när du har chansen”

Jag känner mig jätte stressad över detta. Jag vill verkligen gå ner i vikt. Men för att jag vill och på min nivå. Inte genom detta sättet. Vill inte att de ska vara så styrt, va är de för liv. Måste fråga när jag är hemma om jag får ta de eller de och får ofta till svar – ska jag hämta vågen?

Jag känner mig som en äcklig oattraktiv människa eftersom de är så uppenbart att han tänker på min övervikt så mycket som han gör. Jag kan inte lösa detta över en natt, men inte heller om jag pressas såhär hårt. Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra?

Du är inte äcklig. Din vikt gör dig inte oattraktiv.

Jag tycker du skriver det själv så bra själv – att du vill gå ner i vikt för att DU SJÄLV VILL. Ingen annan förutom du själv har rätten att säga åt dig vad du får och inte får göra med din kropp. Du äter det du vill äta, ingen, inte din sambo eller någon annan har rätt att neka dig mat.

Siffrorna på vågen talar inte på något sätt om ditt värde som människa. Du är du, du är värd att älska dig sjäv oavsett vilken storlek du är. DU ÄR VÄRD DIN EGEN KÄRLEK.

Jag har varit i precis samma sits som du. Och tro mig: att försöka passa in i samhällets syn på vad som är attraktivt gör ingen lycklig.

Det är viktigt att din sambo vet hur det han gör och säger får dig att känna. Hade jag varit du hade jag förklarat för honom att det är din kropp och du är den som bestämmer hur den ska formas.

Däremot, tröst- och stressätandet har jag själv erfarenheter av, och där kan det vara bra att utforska andra sätt att hantera det som känns jobbigt. Ät för att mat är jävligt gött, inte för att hantera stress! Jag brukar köra lite andnings- och avslappningsövningar för att sänka ångesten. (Jag kan ge dig tips på några om du vill!)

Jag önskar dig allt gott, och ta hand om dig <3

Anonym skrev:

Du är inte äcklig. Din vikt gör dig inte oattraktiv. Jag tycker du skriver det själv så bra själv – att du vill gå ner i vikt för att DU SJÄLV VILL. Ingen annan förutom du själv har rätten att säga åt dig vad du får och inte får göra med din kropp. Du äter det du vill äta, ingen, inte din sambo eller någon annan har rätt att neka dig mat. Siffrorna på vågen talar inte på något sätt om ditt värde som människa. Du är du, du är värd att älska dig sjäv oavsett vilken storlek du är. DU ÄR VÄRD DIN EGEN KÄRLEK. Jag har varit i precis samma sits som du. Och tro mig: att försöka passa in i samhällets syn på vad som är attraktivt gör ingen lycklig. Det är viktigt att din sambo vet hur det han gör och säger får dig att känna. Hade jag varit du hade jag förklarat för honom att det är din kropp och du är den som bestämmer hur den ska formas. Däremot, tröst- och stressätandet har jag själv erfarenheter av, och där kan det vara bra att utforska andra sätt att hantera det som känns jobbigt. Ät för att mat är jävligt gött, inte för att hantera stress! Jag brukar köra lite andnings- och avslappningsövningar för att sänka ångesten. (Jag kan ge dig tips på några om du vill!) Jag önskar dig allt gott, och ta hand om dig <3

Tack snälla för ditt inlägg. Det gick rakt in i hjärtat och fick mig att känna mig lite mer värdefull. Jag ska påminna mig om de du säger lite oftare.

Tack

Idag blev de jobbigt igen. Min sambo frågade mig vad jag tänker när jag ser mig i spegeln. Han måste verkligen tycka jag är ful om han säger så.

Han stressar mig verkligen, att våran relation hänger på hur mycket jag väger. Han kommer dumpa mig om jag inte blir smal, fort.

Känner mig ledsen

Låter som en elak sambo! Varför vill du fortfarande vara med honom? Älskar du honom eller är du med honom pga ensamhet eller trygghet? Du skriver här om din ångest, hur hjälper din sambo dig med det? Förstår han inte att det är svårt att gå ner i vikt nu när du mår som du gör? Du kommer inte lyckas så länge han inte stöttar dig, kan du hälsa honom det? En relation kräver att båda stöttar varandra i alla beslut och hjälper till när man mår dåligt.Just nu träffar jag  är inte min särbo och vi har inte setts på två veckor, det gör väldigt ont men ibland måste man ta beslut som är smärtsamma. Han stöttar inte mig, han orkar inte för han har så långa dagar och mår för dåligt för att orka med en relation.Jag vet inte hur vi ska gå vidare.

Jag är förvirrad. Han frågade igår varför jag verkade så nere. Jag sa då att jag känner mig stressad över min vikt. Speciellt då han frågade de där hur jag tänker när jag ser mig i spegeln. De kändes som en pik att jag borde kämpa hårdare. Men han sa att han inte menade så. Att han bara undrade. Är de jag som överreagerar. Känner mig osäker.

Jag känner inte honom så det är svårt att säga. Men det låter som att han inte hjälper dig,av det du har skrivit. Men visst kan det hända att han blir frustrerad om du pratar om vikten ofta, då är det nog lätt att han säger att du måste anstränga dig mer. Har man hängt ihop länge kanske man inte blir lika försiktig med hur man säger saker.Killar är ofta mer lösningsfokuserade. Min partner kan anmärka på om jag äter mycket godis (som jag gjorde en period, ) han fattar inte att godis är som en drog för mig, jag kan aldrig spara godis och det stör han sig på. Han själv kan ha massor hemma utan att äta av det särskilt ofta. Han är inte så bra på att förstå att jag inte klarar det, han utgår bara ifrån sig själv.

 

Jag pratar aldrig om mina viktproblem med honom, eller till någon mer än att jag skriver de här nu. Det är något jag lider av i tystnad. Men jag vet att han menar väl, för han såg ju att jag mådde betydligt bättre innan denna övervikten. Han vill väl att jag ska må bra igen. Problemet är väl bara att jag har väldigt höga krav på mig själv från början och de gäller de nästan allt. Det är så mycket jag anser att jag måste göra och på ett visst sätt från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. Och mitt yttre, och hälsa i helhet blir oftast prioriterat sist. Så jag känner mig värdelös. Hatar mig själv.

Tror du inte att du kan drar ner på lite av det du gör så att du kan ägna dig mer åt dig själv ?Om du kommer må bättre av det är det inte värt att kämpa för då?

Anonym skrev:

Tror du inte att du kan drar ner på lite av det du gör så att du kan ägna dig mer åt dig själv ?Om du kommer må bättre av det är det inte värt att kämpa för då?

Jag vet inte. Det är svårt, och kompleserat bara