Hur börjar man? Är ny på detta forum och känner att jag behöver lätta på trycket.
Idag har som så många gånger tidigare varit en sån dag då jag från att jag slagit upp ögonen räknat ner timmarna tills att klockan blivit tillräckligt mycket för att kunna ta en tablett o somna. Ångesten över vart livet ska ta mig får mig att vilja spy, men det är ändå inte den värsta ångesten. Ångesten över att jag inte tycker att jag borde må såhär dåligt är värre. Jag har haft en fantastisk uppväxt, världens bästa mamma som stöttat mig i allt, men som jag det senaste märkt att även hon inte orkar längre, hon orkar inte se sitt barn må såhär längre. Ofta tänker jag att denna värld inte är gjord för mig? Jag passar inte in, och i dom tankarna har jag aldrig haft någon som förstår mig. Är bara 22år och alltid tänkt att ”det löser sig”, men som arbetslös och utan inkomst är det tufft att se sina fd klasskompisar utvecklas inom karriär, kärlek och familjeliv. Jag har ingenting av det där. Jag har aldrig varit kär, o ingen har någonsin varit kär i mig, och det svider. Jag har försökt och jag vet att det sägs att om man söker efter kärleken kommer den inte, utan när man minst anar det. Jag har ingen att prata med om mitt mående men det finns så mycket jag vill få ur mig! Förlåt om detta var ett luddigt första inlägg, jag orkar inte läsa igenom det jag skrivit. Tror hopplöshet är vad jag känner.
