Ångest över skolan och livet

Jag är så stressad och har sån ångest över skolan, vill bara skita i allt och senaste veckorna har det eskalerat. Går sista året men det känns inte värt när jag mår så här. Men samtidigt ger framtiden mig ännu mer ångest och alla frågor om vad jag vill göra sen. Jag känner att jag är en sån stor besvikelse för min familj då jag redan slutat med sporten jag höll på med, gått om ett år och ändå kanske inte får en gymnasieexamen. Egentligen är det väl jag som sätter för stora krav på mig själv och inte pratar om hur jag mår, men det är svårt.

Jag vet inte hur jag ens ska klara av allt i skolan när jag ligger vaken halva natten, men att berätta för en lärare känns inte heller bra för då kommer förmodligen fler få veta, kanske även mina föräldrar och mamma behöver inte mer att oroa sig för. Jag har funderat på att försöka prata med någon eller kanske ge någon hint, men så fort någon frågar hur det är så svarar jag bara att det är bra eller att jag är trött. Jag tänker bara att jag mår ju inte alltid såhär så jag överdriver säkert och jag vill inte tynga ner någon annan så det är enklare att dölja det. Jag vet dessutom att den psykiska hälsan inte är så stabil i min familj och då vill jag inte att de ska behöva oroa sig för mig också.

Vet inte vad jag ska ta mig till bara, jag klarar inte av att be om hjälp men jag känner på mig att jag är på väg in i en djupare svacka än jag någonsin varit i tidigare

Du verkar verkligen vara väldigt stressad. Du står inför stora förändringar i ditt liv och det är alltid jobbigt med sådana. Erfarenheten säger att börjar man prata om saker och titta på dem utifrån då blir saker mycket mer överskådliga och mindre stressande för de flesta.

Hur är det, skulle det vara lättare om du tar kontakt med ungdomsmottagningen på din ort? De har ju inte något att göra med vare sig dina föräldrar eller din skola – det brukar vara lättare att komma till skott att prata om det man tänker då.

Bifogar en länk till ungdomsmottagningen här 

Vänliga hälsningar

MIND moderator

Det hörs att du verkligen har det stressigt. Jag tycker även det låter som att du har väldigt höga krav på dig själv. Det är jätteviktigt att du känner efter vad du orkar och inte orkar, det är okej att ha det kämpigt – det gör dig inte till ett misslyckande! Du är bara mänsklig precis som oss andra!

Att du slutade med en sport för ditt eget välmående är så väldigt modigt. I slutändan gjorde du ett beslut för ditt eget bästa. Och det tycker jag är fantastiskt bra gjort av dig!

Du skriver även att du inte vill berätta för din familj om hur du känner, det första jag tänker när jag läser det är; Du är inte en börda! Dina känslor, hur du känner och varför du känner, är jätteviktigt! Personerna i ditt liv bryr sig om dig och älskar dig – de vill att du ska må bra! Du förtjänar att må bra!

Som ovanstående skrev är det väldigt nyttigt att prata om sina problem, fastän det kan kännas väldigt jobbigt. Det kan skänka klarhet till de besvär du känner, många mår bättre av att dela med sig.

Allt gott till dig, ta hand om dig. <3