Hej.
För snart ett år sen blev jag dumpad av mitt ex, som hade träffat en annan. Jag har inget agg mot henne, hon var den mest underbara tjej man kan önska sig, och jag hoppas hon är lycklig nu.
Men för mig började helvetet. Jag fick regelbundna panikångestattacker, och kunde inte sova. Jag utvecklade ett självbeskyllandebeteende över vad som hänt. Kroppen fylldes med skam, skuld och självhat som inte går att beskriva. För ett år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att man kunde hata sig själv såhär mycket. Jag har träffat psykolog och kurator, men ingenting har hjälpt. Tankarna är där dygnet runt.
Jag har insett att jag aldrig kommer att träffa någon ny, jag kommer aldrig få uppleva den kärleken jag en gång fick uppleva. Jag kan inte ens ha en konversation med en tjej längre.
Jag har läst om begreppet ”incel” och ser vilken syn de har på samhället, och kvinnor, och det här är min absoluta mardröm. Jag dör hellre än att bli så.
Jag är medveten om att samhället inte är skyldig mig någonting, och att närhet och kärlek inte är en mänsklig rättighet. Men är jag skyldig samhället någonting?
Jag har haft aktiva självmordstankar nu i 2-3 månader, och de växer för varje dag, jag vet inte hur länge till jag klarar det här. Är det så själviskt att avsluta tidigare för att slippa gå den här framtiden till mötes? Finns det någon som känner igen sig? Hur lever ni såhär? Den ENDA anledning till att jag fortfarande är vid liv är för att jag vet hur det skulle förstöra min mor, men rösterna håller på att rättfärdiga döden varje dag, och jag är inte rädd för att dö.
Jag vill dö.
