Har nått vägs ände i mitt mående och känner att jag håller på att gå sönder av ångest. Jag orkar knappt gå upp för att gå på toaletten längre utan bara ligger hela dagarna då min kropp är slut.
Har ingen familj då alla är döda, ingen partner, inga syskon, inga husdjur och inga barn. Har heller inga vänner eller övriga släktingar utan de enda kontakter jag har i mitt sociala nätverk är min kontaktperson samt mina kontakter inom psykiatrin. Därför kan det gå flera veckor utan att jag pratar med någon, och detta har gjort att min talförmåga och andra sociala färdigheter jag tidigare haft har försämrats avsevärt. Kan knappt göra mig förstådd i tal längre och de flesta jag möter tittar på mig med äckel eller förakt i blicken. När jag väl rör mig ute bland folk reagerar jag med stark ångest och jag får ofta panikattacker efter en dag utanför lägenheten.
Är diagnosticerad med autism och adhd, och detta gör mitt liv, milt uttryckt, till ett helvete. Autismen medför att jag inte klarar av att fungera i sociala situationer och därför är möjligheterna till att bygga relationer mycket begränsade. All min energi går åt till att försöka få de mest basala rutinerna att fungera såsom sömn, kost och hygien (och ändå gör de inte det – fungerar alltså).
Jag led av depressioner under hela uppväxten (är runt trettio idag) och under en lång tid klarade jag inte av att sköta min basala hygien. Detta kombinerat med en extrem tandläkarskräck gjorde att min mun i princip rasade samman, och idag klarar jag knappt av att äta längre pga svår tandlossning. Jag känner mig otroligt olycklig genom detta och gråter nästan varje dag då det tär på psyket. Framförallt ser det otroligt ofräscht ut och jag ler inte längre, inte ens när jag är ensam.
Att arbeta är uteslutet. Har gått igenom otaliga instanser och alla myndigheter är enade i uppfattningen om att jag helt saknar förmåga att ens arbetsträna. Får dock ingen sjukersättning utan lever på soc sedan flera år tillbaka. Det gör även att det är oerhört svårt för mig att kunna förändra min situation och träffa vänner. Har gått igenom en utmattningsdepression som påverkar mig än idag.
Jag gråter i princip varje dag och önskar bara att jag får dö då min situation är hopplös. De enda gångerna då jag inte mår dåligt är när jag sover, men då drömmer jag mardrömmar istället.
Om ni hade varit i min situation, vad hade ni gjort?
