Hej, jag är 13 år och jag vet inte riktigt hur jag ska börja.
Innan jag började skiva detta skrev jag en lång text om mitt liv, fast jag tänkte ”vem bryr sig?” ”Vem kommer orka läsa dethär endå?”
Så nu skriver jag dethär, kortfattat (utan att ta upp hela min barndom)
Jag är en väldigt ensam tjej. Jag har inte många vänner. Jag förlorade många vänner under min svåra period, som fortfarande pågår btw. Jag har varit deprimerad i snart ett år. Och ja, jag kanske må ha själv diagnoserat migsjälv. Jag har inte pratat med någon terapist, jag tar inga tabletter. Men jag vet att det är depression eller något liknande. För jag har mått dåligt under en lång period. Men grejen är den att, jag mår inte dåligt när jag är med vänner. Jag mår jätte bra och ler och skrattar när jag är med vänner, men jag har inga vänner. Jag har haft, men förlorat många. Alla har varit falska, och jag vet att det är så det är nuförtiden. Det är synd. Känns som att jag är den enda äkta nuförtiden.
Jag mår oftast dåligt på kvällen, lyssnar på ledsen musik och gråter. Jag mår dåligt över många olika saker, mitt förflutna, mina drömmar som inte kommer gå i upplevelse, mitt utseende, min ensamhet, mitt liv, nästan allt. Det är som att jag på natten faller i ett svart hål i mina egna tankar, känslor. Jag faller i så mörka, djupa tankar att jag mår så dåligt, så dåligt. Det beror mycket på musiken, musik får mig att känna mycket. Musiken är som min enda vän.
Jag har mycket svårt för att hitta personer som mig. Som har samma intressen, känner samma saker, lyssnar på samma musik. Jag skulle vilja ha en vän som mig, jag vill ha någon att prata med. Men det finns ingen. Dessutom bryr sig ingen. Jag vet att vissa hatar att lyssna på andras problem, men jag har inget emot det.
Att vara ledsen har blivit en del av mig. Ibland vill jag vara ledsen, jag vill känna smärta. Ibland kan jag inte. Men mestadels varför jag vill va ledsen är för att när jag är ledsen finner jag ro i migsjälv. Med djup musik ser jag allt vackert och fridfullt. Det är deprimerat, men jag faller för det. Friheten, känslan. Allt har blivit en del av mig och jag vill ha det så.
Om jag kommer va såhär ensam hela livet, då vet jag inte vart jag tar vägen. Jag har ett citat jag kommit på själv. ”Livet är som att hänga på kanten av en bro, ibland drar någon upp dig, men sen hamnar du på kanten av bron igen, och så fortsätter det så, det är jobbigt, man vill släppa, men man vill kämpa” bara vissa förstår. Men meningen med det citatet är att livet går som i en cirkel, du mår bra ibland, sen mår du dåligt, sen mår du bra och så fortsätter det så i det mönstret. Du kan aldrig bara må bra, eller bara må dåligt. Det är alltid en blandning av både. Och att ”må bra” kan betyda så lite som njutningen du får från en god måltid, allt sånt räknas.
idag har jag en sak, bara en sak som får mig att vilja leva, kämpa. En dröm som jag har som jag kan uppnå när jag blir äldre. Om jag har en mening i livet, så är det frihet.
Nu har jag öppnat upp för dig, just dig. Jag har aldrig berättat mina känslor för någon, aldrig. Så detta känns lite läskigt, även fast jag är anonym.
