Jag har under många år haft problem med mon sexualitet. Jag har laddat ner barnporr och kommer bli dömd. Jag går och pratar med preventell och de har gjort en orosanmälan om en grannflicka som har psykisk sjukdom och jag misstänks för övergrepp. Det är inte så men det läggs till allt annat. Mon stackars familj lider. Min fru som länge känt till att jag har problematik har bönfallit mig hundra ggr att tänka på riskerna för mig själv och hela vår familjs bästa om jag gör ngt dumt. Hon har lovat att hjälpa mig och inte döma om jag öppnar mig och pratar. Men jag har nekat o sagt att jag kommit över allt och inte gör ngt dumt. Slutade med att min arbetsgivare polisanmälde mig för barnporr. I samtal med terapeut har jag pratat om hur jag känner när grannflicka som är psyksjuk klänger på mig eller man måste styra henne genom att ta och hålla henne hårt i vissa situationer. Blivit orosanmälan och nu har jag varit tvungen att ta det med min dotter som är tretton. Innan har hon varit besparar kunskap om mig. Så rädd att hon ska ta skada. Innan är det jag som varit den stabila och säkra, när hennes mamma mår dåligt psykiskt och här haft problem runt relationer och droger osv. Nu får jag inte träffa henne under utrdningstiden och min fru vet varken ut eller in. Jag har svikit allt och alla och kastat bort vår fina vardag som var lugn, trygg och rik. Det känns dom jag bara skadar alla i min närhet och ständigt sviker. Jag tror världen är bättre utan mig. Då får min fru en chans att gå vidare och min dotter behöver inte förhålla sig till mig. Jag bara förstör för alla. I morse var det nära, men min fru har förbjudit mig att göra det. Men jag tror inte jag kommer orka. Min skam rinner över på andra som måste vara med på tåget. Det är inte deras fel, bara mitt.
