Hur avbryter ni hemsökande tankar?

Hej alla fina medmänniskor.

Hur gör ni när er ångest bara vägrar låta er vara ifred? Jag kan jaga upp mig själv så till den milda grad att jag nära på vill ta mitt eget liv – allt över att jag låter tankarna skena och tror det allra värsta om allting precis hela tiden. Jag har begått misstag men jag har gjort vad jag kan för att acceptera, plåstra om de som blev lidande och be om förlåtelse. Min familj mår bra, min relation är bra och livet fortsätter och är bättre än någonsin men jag slås ner av mig själv mer eller mindre varje dag. Oftast hjälper det att med lite jävlar anamma och stålnäve tänka bort det och fokusera på något annat men det är så otroligt tröttsamt. Jag går till psykolog, äter inga mediciner (förutom Atarax 25mg x 2 vid behov) och försöker hålla mig själv sysselsatt så gott jag kan – men det här kör fan slut på mig. Det känns som att jag väntar in en katastrof på något vis och hela tiden gör mig beredd på det värsta tänkbara på alla möjliga sätt. Jag vet rent logiskt att det är min ångest som spökar men det har hållit på så jävla länge nu att jag börjar tappa fokus på en framtid där jag faktiskt kan och förtjänar att vara lycklig…

Hur gör ni? Jag behöver hjälp…

Hej!
Känner igen mig i det du skriver. Detta föreställer jag mig för att bryta mina negativa tankar och känslor:

Jag står i en grotta och i grottan finns en stor ravin som skiljer den ena sidan från den andra. Man kan inte ta sig över på något sätt. På andra sidan står ett monster som häcklar mig, “du är värdelös”. Monstret kastar över ett rep och säger “vill du ha tyst på mig så dra ner mig i ravinen då!”. Jag drar och drar, kämpar så svetten rinner, men jag lyckas inte dra ner monstret i ravinen. Monstret är för starkt. Monstret fortsätter häckla mig och ju mer jag drar desto roligare verkar monstret tycka att det är. Jag inser att ju mer jag drar och ju mer uppmärksamhet jag ger monstret desto starkare och större blir den. Jag släpper repet, tar ett djupt andetag, vinkar till monstret och vänder mig om. För en liten stund är monstret helt tyst. Men monstret skriker igen, “du är värdelös”. Jag vinkar till monstret och vänder mig om igen. Monstret blir tyst. Och så vidare…

Monstret är en del av mig, är mina negativa tankar och kommer aldrig försvinna. Ju mer jag försöker att INTE tänka på mina negativa tankar, motarbeta dem, dra ner monstret i ravinen, desto mer kraft har de över mig. Om jag istället bara uppmärksammar mina tankar, släpper repet, vinkar till monstret och vänder mig om så passerar tankarna snart. Detta hjälper mig att bryta och släppa taget.

Anonym skrev:

Hej! Känner igen mig i det du skriver. Detta föreställer jag mig för att bryta mina negativa tankar och känslor: Jag står i en grotta och i grottan finns en stor ravin som skiljer den ena sidan från den andra. Man kan inte ta sig över på något sätt. På andra sidan står ett monster som häcklar mig, ”du är värdelös”. Monstret kastar över ett rep och säger ”vill du ha tyst på mig så dra ner mig i ravinen då!”. Jag drar och drar, kämpar så svetten rinner, men jag lyckas inte dra ner monstret i ravinen. Monstret är för starkt. Monstret fortsätter häckla mig och ju mer jag drar desto roligare verkar monstret tycka att det är. Jag inser att ju mer jag drar och ju mer uppmärksamhet jag ger monstret desto starkare och större blir den. Jag släpper repet, tar ett djupt andetag, vinkar till monstret och vänder mig om. För en liten stund är monstret helt tyst. Men monstret skriker igen, ”du är värdelös”. Jag vinkar till monstret och vänder mig om igen. Monstret blir tyst. Och så vidare… Monstret är en del av mig, är mina negativa tankar och kommer aldrig försvinna. Ju mer jag försöker att INTE tänka på mina negativa tankar, motarbeta dem, dra ner monstret i ravinen, desto mer kraft har de över mig. Om jag istället bara uppmärksammar mina tankar, släpper repet, vinkar till monstret och vänder mig om så passerar tankarna snart. Detta hjälper mig att bryta och släppa taget.

Vilken fin liknelse! <3

[Purple Jyrohy]

Anonym skrev:

Hej alla fina medmänniskor. Hur gör ni när er ångest bara vägrar låta er vara ifred? Jag kan jaga upp mig själv så till den milda grad att jag nära på vill ta mitt eget liv – allt över att jag låter tankarna skena och tror det allra värsta om allting precis hela tiden. Jag har begått misstag men jag har gjort vad jag kan för att acceptera, plåstra om de som blev lidande och be om förlåtelse. Min familj mår bra, min relation är bra och livet fortsätter och är bättre än någonsin men jag slås ner av mig själv mer eller mindre varje dag. Oftast hjälper det att med lite jävlar anamma och stålnäve tänka bort det och fokusera på något annat men det är så otroligt tröttsamt. Jag går till psykolog, äter inga mediciner (förutom Atarax 25mg x 2 vid behov) och försöker hålla mig själv sysselsatt så gott jag kan – men det här kör fan slut på mig. Det känns som att jag väntar in en katastrof på något vis och hela tiden gör mig beredd på det värsta tänkbara på alla möjliga sätt. Jag vet rent logiskt att det är min ångest som spökar men det har hållit på så jävla länge nu att jag börjar tappa fokus på en framtid där jag faktiskt kan och förtjänar att vara lycklig… Hur gör ni? Jag behöver hjälp…

 

Jag har också ångest från helvetet. Och jag har försökt med allt. Jag vet att jag mår bra av att göra något utanför hemmet. Så i somras bedömde jag mug för att göra något utför hemmet varje dag och boka in det så jag måste ringa återbud. Då kommer jag iväg även om det är jobbigt. Det har successivt gjort att ångest får mindre plats. Men alla är olika.

 

Kram och lycka till med kampen.